Åter en helg förbi. Alltid lika trevligt om än denna fick ett otäckt inslag. Vi hade myst till en trevlig middag i gårkväll ute på altan då min mamma ringer och talar om att en fruktansvärd olycka hänt. Tänkte , herregud! Vad har hänt dem nu då och kände adrenalinet pumpa. Men det var inte de denna gång utan i huset mitt över hade någon trillat, kastat sig ut från balkongen 3 våningar upp rätt ner i asfalten. Hela kroppen rös och då min kära jobbar just där var det många tankar om vem? Han känner ju alla där. Han fick en tanke om någon som inte mått så bra och kastade på sig skorna för att skynda dit. ville ju givetvis inte han skulle gå dit själv så jag gick med med fasa i tanken. Det hade tack o lov precis sanerat allt och spolat asfalten men jag fick så ont i magen då jag såg höjden och tänkte att trilla det tror jag inte. Men en bekant som bodde där och sett allt talade om att det var en ungdom som hade kastat sig ner och med ens mådde man fruktansvärt illa då tankarna går HUR och VARFÖR och varför ska det vara så här? Varför ska någon må så dåligt så den inte vill leva längre, det är inte rättvist, det är fasligt!
Personen levde men vad vet man vilka skador det gett? 3 våningar ner och stora intryckningar i plåten på balkongerna under, aj aj vad det måstat gjort ont och om nu syftet var att inte vilja längre och det misslyckades , ja jag vill inte ens tänka tanken till hur personen mådde då. Det är bara helt fruktansvärt och hela kvällen tänkte jag på hur gick det, överlevde hon och föräldrarna när det fick beskedet. Det går nästan inte att ta in för det är allt för hemskt bara. Jag hoppas för min gud att denna flicka får hjälp, blir återställd och får njuta av livet.
Man läser om det i tidningar man hör om det på håll men när det kommer till ens närhet så är det så svårt att förstå om än man gör det att det förekommer. Det ska inte behöva förekomma för hjälp ska finnas . Men jag vet ju att detta är verkligheten för många och jag har själv sett psykvården från insidan som anhörig, hemska tanke och det gör mig så förbannat ont rent sagt att det bara inte fungerar att det många gånger är alldeles åt helskotta lamt och man skickar hem människor som mår fruktansvärt dåligt med lugnande tabletter och väntetiderna sedan att få profesionell hjälp kan vara halvår /år. Det är då sådant här händer och det ska inte få ske. Som en helt vanlig individ så frågar jag bara hur jädra svårt kan det vara att fatta när någon uttrycker att den inte vill leva exempelvis, jag orkar inte osv? Det säger man väl inte bara på skoj. Det ska direkt tas om hand och inte skickas hem med en atarax i näven och lite glada tillrop att det kommer bli bättre. Jag spyr när jag hörde det första gången men som anhörig till exempelvis en vuxen har man ju inget att säga till om. Man får ju inte ens prata då. Det skiter bokstavligen i de man som anhörig talar om och det tycker jag är kriminellt beteende näst intill. Mår man psykiskt dåligt är man inte kapabel att tänka positivt , inte kapabel att rycka upp sig och vänta till 5,6 9 månader tills man får hjälp i detta förbaskade kö system. Ja jag hoppas vid min gud att jag aldrig kommer må så dåligt och att jag om jag skulle göra det har "tigrar" till anhöriga som slåss för mina rättigheter etc etc. Men mest av allt undrar jag bara hur man om man arbetar i det yrket kan våga säga ryck upp dig och ge en lugnande tablett och släppa den patienten med risk för vad den kommer göra när medicinen går ur kroppen?
Så kvällen blev lite tryckt och vi båda tänkte en hel del. Min mamma var alldeles förstör som hade sett och hört skriken och det var ju inte bara hon utan en hel gård. Hoppas att alla hade nån att prata med efteråt bara, man behöver det.
Idag är det söndag igen och mina tankar går till den familj och drabbade med hopp om att det kommer sluta bra. Jag väntar på oväder som det lovat för hemma här är det varmt så det är svårt att sova om nätterna. Trots min åskrädsla så skulle jag nog vilja ha ett litet brak till kvällen men hoppas jag hunnit somna innan det *fniss*
En ny vecka väntar och jag ska åter börja med mitt knä, hemska tanke! 10 året och efter 3 operationer så få se vad doktorn säger IGEN! Det är ju långt ifrån bra och det gjordes ju inte som det sas sist så, påt igen är det väl som gäller för att man ska få kunna GÅ normalt efter 10 år valsande i vårdhjulet. Det är sjukt!
Men söndagen i all ära blir lugn och jag vill nu snabbt at det blir helg igen Hehe!!!
På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar