Vad säger man?

Ja vad säger man när man läst om denna dag när min dotter träffade sin far och sin halvsyster efter ca 10 år eller vad det månne vara nu sedan sist? Jo att det är första gången det träffas tillsammans? Det har ju visserligen gått år mellan träffarna men inte är det väl första gången? Som vuxna månne men det sågs ju som barn det fåtal gånger vi fick till det och hon åkte iväg? Ja jag vet ju självklart att det gått en story . Inte fasen står man och säger att jag sket i det eller vad det nu månne vara? Det vet ju endast han. Men inte var det första gången idag. Så många gånger vi/hon hört av oss under alla dessa år , försökt fått till det men utan hållbart resultat. Likaså min dotters försök då hon blev lite äldre men som även det rann ut i sanden i tråkigheter och hon själv som nära vuxen valde att inte fortsätta kampen att få till det då det kostade mer än det smakade, hon sa ifrån inte jag. När man läser att det är första gången idag, vad hemskt alla måste tycka det låter och i den storyn är säkert jag den elaka häxan? Ja tackar som frågar säger jag!

SOM jag fixade möten via sjukhuset, via BUP, via vet inte vad för min dotters rätt att ha båda sina föräldrarna. Jag var t.o.m till advokat i min dotters räkning för att få till en relation eller rättare sagt hennes rättigheter. Tyvärr hade jag inte råd i slutänden på den tiden att driva det vidare. Hur jag tagit emot i mitt hem både nya frun, nya barn osv det få gånger det fungerade ett kort tag osv osv. Ja jag vet faktiskt inte vad jag känner längre inför detta problem som varat så länge nu, SÅ många år! Å näe, jag tänker inte låta energin flöda på detta absolut inte. Det är ett avslutat kapitel i mitt liv om min tid som ensamstående mamma. Alla dessa år är förbi då jag tröstat mitt barn i frågan varför duger inte jag till. All sorg hon fick bära. All den förtvivlan att det inte gick att få till och jag kan nog tro att ryktena florerat att jag nekat osv men det ska gudarna veta att så är definitivt INTE fallet, långt därifrån. Det finns journal föring på det från sjukhus, från BUP mm. där vi hamnade pga omständigheterna mycket om detta. Jag låter detta rinna av mig för jag har gjort allt i min makt genom åren mer än jag överhuvudtaget skulle behövt faktiskt. Jag har fått fostrat min dotter alldeles på egen hand till den underbara tjej hon blivit. Bara det! Det som varit värst var den dagen jag låg ensam på förlossningen då alla andra hade sina män med sig och firade lyckan tillsammans över det underverk som kommit till världen, det var jobbigt! Jag hade turen att få ett enkel rum till sist tack o lov för det var jätte tufft att vara ensam då. Likaså den nya tiden efter med ett alldeles nytt liv och all oro. Alla det år hon var jätte sjuk och man vakade på nätterna i veckor/månader och sömn var nått man läste i veckotidningen om. Men allra mest frågorna genom åren att ta dem på ett bra sätt utan att prata skit. Nu är min dotter vuxen och vi kan prata om detta på ett helt annat sätt. Hon har dels upplevt saker själv vilket jag är glad för på ett sätt fast ändå inte. Men när det är små är det svårare att förstå och väl uppe i åldern så förstår man ju och hon har inte varit beroende av vad jag förklarat om man säger så. Jag minns en gång hon frågade om jag älskat pappa, när hon var riktigt liten. Jag försökte förklara så gott det gick att vi nog gjorde det men omständigheter gjorde att vi inte längre var ett par eller kunde leva ihop enkelt förklarat då. Att man kan inte gilla alla och man finner i livet att man inte passar ihop och vice versa men att för den skull ska inte ett barn bli lidande att vuxna inte kan leva tillsammans. Ja vad säger man till ett litet barn? Jag har alltid varit rak och ärlig och jag har alltid då hon velat ringt om ett möte mer har jag inte kunnat göra eller har legat i mitt fat om man säger så. Man kan inte styra vad nån annan borde göra helt enkelt. Finns inte viljan så finns den inte. Min dotter säger även idag att jag har aldrig sett dig mamma varit otrevlig eller betett mig illa det få gånger det varit möten genom åren och det värmer för då har jag lyckts i alla fall att vara neutral i ett ändå så svårt läge. Om än mitt inre sagt annat och faktiskt rent avskytt.

En enda gång blev jag skit arg och det var efter att funnit personen i fråga på en sajt och jag läser att "jag har 2 underbara barn" fast det skulle vara 3. Då tog det skruv då jag såg hur ledsen min dotter blev när hon såg det och jag ringde upp och var heligt arg. Men med all rätt den gången och inget jag ångrar. Jag har gått över eld och skulle göra det igen för min dotter.

Här hemma har jag mina dagböcker att läsa som är skrivna varje dag sedan 1972 då jag var 9 år. Varenda lite grej finns dokumenterad och det är massor kan jag säga *fniss* ALLT!! Det är gott att ha och jag har sagt till min dotter att den dagen jag inte finns mer så LÄS och dela med dig om du tvivlar på nått du får höra! I den dagbok står sanningen och varför allt blev som det blev!

Jag hoppas givetvis att allt ska bli till det bästa för min dotter för det är det enda viktiga för mig och att det nu blir hållbart på nått vis för nu är det väl sista gången man tar tag i det känns det som efter allt som tidigare varit? Men förstår också att det finns massa frågor varför. I alla fall skulle jag om jag var i den sitsen undra varför. Bara jag tänker på det så blir jag illa tillmods om det hade varit jag och min far t.e.x. Att få till det efter så många år samtidigt som man vill ha svar på massa frågor för att det SKA fungera kan jag tro. Inte en lätt bit. Men jag är så glad att hon kanske får en relation med sina halv syskon vilket varit svårare då det var mindre. Nu är det vuxna och kan ordna själva hur det vill utan några föräldrar som ska övervaka eller styra, så jätte kul tycker jag. Jag önskar henne bara ALL LYCKA i sina nya kontakter med dem. Hon är bara värd det bästa min älskade dotter!