Dilemma?

Ja dilemma kan man kalla det Hehe!! Fira påsk och gratulera på födelsedagar när man är vuxen? Jag fyller år och jag har faktiskt slutat med att ha kalas. Dels har jag inte råd som pensionär att ha det och ja gorkar inte med det. Jag har haft mina kalas genom åren vilket jag enbart tyckt varit skit jobbigt. När jag fyllde jämt 50 sa jag ifrån allt och åkte bort men blev firad i alla fall. Jag tycker man ska respektera att man säger ifrån men?

Nu fyller jag 51 OCH? Jag vill inte fira det så är det. Men andra vill och hur gör man då? Jag vill inte ju. Så kommer vi till påsken och man ska fira. Jag är mitt i två familjer just nu och det ska firas på alla håll och kanter. Jag har inte råd med min lilla pension att slå på stort och skulle helst bara vilja låta bli allt. Mina föräldrar sitter ensamma och självklart vill jag gå upp till dem en sväng bara för att liksom. Min dotter vill kanske fira i liten skala och hon är precis diagnostiserad med histamin intolerans vilket innebär en stor omvändning i hennes nog så inskränkta liv med alla födoämnes allergier. Så till min J och hans familj som vill fira stort. Min dotter kan inte gå dit om där serveras ägg och lax pga luftvägsburna allergen. Kan heller knappt i dag äta nått och ska man då få ihop något och det dessutom blir inskränkt i andra människors ätande så blir det fel det med då får inte de äta vad det är vana vid osv osv. Själv känner jag, skit i allt!! Det blir påsk vare sig eller. Är bara helt slut av allt just nu.

När andra vill fira så får man massa saker och blir sedan skyldig att ge tillbaka vilket min ekonomi inte tillåter. Jag har fullt sjå att klara av min kropp och allt vad den kräver för att hålla sig upprätt och alla mina pengar går till det just nu. Jag vill helt enkelt inte fira punkt slut!

Min dotter och jag har ju i alla våra 20 år haft en rätt stram kost pga alla allergier. Likaså svårt att gå bort, äta ute för man måste alltid tänka på om det finns luftburna allergen som kan ställa till det. Histamin intoleransen gör det inte ett uns lättare för jösse så mycket som måste tas bort nu av det lilla hon redan hade. Lider verkligen med henne. Det är inte rättvist att man som ung ska behöva ha det så jädra inskränkt vad gäller att få äta FY!!

Så när nu påsken närmar sig känner jag bara blä bokstavligt talat! Å hur gör man när man har flera familjer? Näe, jag tänker dra täcket över mig denna vecka för jag känner mig enbart helt slut. Jag har så ont överallt, inflammationer i axlarna, armbågarna, höfterna och bäckenet. Ögat bränner, svider och skaver och svårt att titta mot ljus och få vind på det. Nacken är låst i ett läge likaså ryggen så vad sjutton är påsk och födelsedag för nått. Ge mig bara lite smärtfrihet!!

Jag skulle vilja ta min dotter och bara dra nånstans där det är varmt, sol och inga krav.

Vi lever ju olika alla. Jag lever under kategorin fattig. Min J har alltid haft det gott och pengar har aldrig varit ett problem. När min dotter var liten var det ett sjå att få till det och man ibland nästan gick ut på skattjakt för att hitta pengar för att klara oss till nästan lön. Å visst gjorde vi det. Sålde på tradera, blocket, loppisar, fixade och donade så man var helt slut å mat fanns alltid på bordet vare sig man inga pengar hade på ett lustigt vis.
Jag garvade åt J då han och familjen skulle göra sallad och notan för en sallad gick på 800 kr. Där är vi natt och dag.

Minns en relation jag hade för massa år sedan med en man som var högt uppsatt och hade så även vänner i höga positioner i samhället. Vi skulle på en middag hos ett par i en flott våning i Stockholm. Jag blev beordrad att klä mig på ett visst sätt och ha inne skor och allt skit det var tvunget att vara som han sade. Jag ifrågasatte varför då, jag är den jag är och kan inte göra mig till nått jag inte är. Varför skulle jag framhäva mig som nått jag definitivt inte är? Gillar det inte mig som person för att jag inte trivs att gå med skor inne eller har en viss lång klänning så får det väl vara. Jag fick heller inte tala om att jag som jag var då var arbetslös för det skulle inte låta bra EH? Ja ja tänkte jag och gick dit i strumplästen och när frågan kom vad jag arbetade med sade jag som det var. Jag arbetade för fullt på den tiden att vara ensamstående mamma till ett sjukt barn så? Å inte tusan brydde sig dessa höga VD,ar och allt vad det var nått om det. Snarare tvärtom var det väldigt trevliga och vi pratade vitt och brett om allt mellan himmel och jord den kvällen. Jag blev till och med bjuden med min dotter till deras sommarställe i Dalarna trots att jag var arbetslös, utan fin skor på fötterna Haha!! Sådan trångsynt syn på tillvaron är inte min grej som denna man hade. Om jag inte duger som den jag är så FINE! Tänker inte göra om mig för att passa in eller vara till lags. Man är den man är! Jag fick även då pröva på flotta restauranger i huvudstaden där notan för en förrätt låg på 600 kr och huvudrätten ska vi inte tala om ens. Det klädde av en ytterkläderna på stället var så pass att det fasen torkade en i mungiporna när man åt. Jag kände mig hemskt obekväm endast och kunde inte alls njuta av maten då denne såg ut som nått stort konstverk man knappt vågade sätta gaffeln i. Det var t.o.m svårt att äta med kniv och gaffel så maten byggts på höjden likt tinnar och torn . Notan den kvällen var väl en månadslön i matpengar för min del som han betalade. Var jag lyckligare sen då? Näe knappast. Tyckte faktiskt det var enbart jobbigt att sitta och vara så fis förnäm i en sits jag definitivt inte passade in i. Den ensamstående mamman som fått barnledigt en helg och kastat hucklet och skurhinken hemma och begett sig ut i en värld jag knappt trodde fanns och definitivt inte passade i. Visst skit kul att äta mat för flera tusen en gång i livet och se mat som såg ut som konstverk och förstås var himmelskt gott men var det värt priset? Näe jag tyckte inte det och det lockade mig inte heller detta liv. Tycker dessa månader jag var tillsammans med denna man var enbart fejk. Så uppstyltat och trist och hade jag dragit ett grovt skämt där hade nog alla baxnat i hans värld. Torrt var ordet för alltihopa! när relationen sedan tog slut fick jag minsann höra att jag som minsann åkt med på den där semestern och han hade bjudit osv. Men för bövelen det var ju valet han själv gjorde då för att han ville ha mig med. Men det fick man höra senare och NEJ TACK till sådant en gång till.

Jag har svårt att ta emot för jag vill inte få det slängt i ansiktet att jag levt på någon annan. Jag har alltid klarat mig själv liksom. Att ta emot är det svåraste jag nånsin fått göra utan att känna skuld att ge igen vilket jag inte kan med samma kaliber. Många säger, men ta emot och njut men jag har så svårt med det. Undrar faktiskt om jag nånsin kommer kunna det? Jag är för det enkla slaget och har alltid lärt mig leva på ingenting och ständigt prioriterat. Jag undrar om människor som aldrig gjort det kan förstå? Jag tror inte det utan man måste gå i sådana dojjor för att fatta tror jag.

Så påsken nu vad blir det? Personligen skulle jag bara vilja boka mig en biljett till Viking båten och dra.

Min lön går upp i rök redan skörstorsdagen då jag har både MRT och stående röntgen på FM, kiropraktorn på det och redan där har det rykt nästan en tusenlapp på vård.

Ja jag känner min lite negativ just nu då ingen förstår att mitt NEJ mot att fira min födelsedag mm inte respekteras. Ja ja kanske bara lite trötter så det känns bättre i morgon. Har känt mig låg hela helgen då jag bara tänker på min dotters diagnos och hur orättvist det är FY!!

Lite sömn på allt kanske hjälper?

Natti natt!