Ruta 1

Så var denna dag snart förbi med. Var iväg till naprapat inom landstinget som man har rätt till och kan få lite billigare om man har massa problem med rygg mm mm som jag har, trodde jag ja EH? Fick höra att jag var ett mycket komplicerat fall som inte riktigt föll inom ramarna???? Vilka ramar? Jag har en från början whiplash trauma mot nacken efter fall olycka som tyvärr inte blev rätt behandlat det första 2 åren utan ett evigt valsande i vården bland idioter bokstavligt talat så här med facit i handen. Med åren kom det sekundära sakerna längs ryggraden ett steg i taget till idag 17 år senare ner i fotsulorna. Ju mer som tillstötte ju mindre ville mina behandlare behandla mig av rädsla eller okunskap det vette fasen?

Men med åren stötte man på X antal klåpare som slet, drog och bände och man hamnade på akuten titt som tätt ledbruten och snedvriden. Likaså började hjärnan att få fnatt på allt det onda så den lag av och orkade inte längre sköta om styrseln med signaler ut till maskineriet. Det blev hipp som happ med det och urinblåsan lag ner likaså tarmen och benen. Signalerna dit var nån annanstans som ingen vet och ingen ens vill försöka lösa heller. Då kommer man på den briljante ordfrasen "gilla läget"

Å vad har man för val? Jag bor i min kropp och jag kan inte hur mycket jag än vill dra ifrån den. Jag får gilla läget helt enkelt och skaffa mig det hjälpmedel som finns att få det drägligt. Blöjor, engångslakan, lavemanger att tömma så man kan vara ute i bland och ha kul med utan att vara vettskrämd att man skiter på sig. jodå jag har gillat läget så gott det går. Tror ingen människa på jordklotet gillar det till 100 % Jag har också gillat att rasa i tid och otid då benen inte finns under bäckenet. då asfalten är det enda man hamnar i. Rätt ner bara handlöst! Det har jag också gillat läget med. Så pass att jag nu det sista fick gilla läget att i ett av dessa fall fick ja gen fraktur i knät som sedan vården opererade sönder ännu mer och gjorde benet odugligt. Då fick jag gilla läget att ta till orthos för att staga detta ben som det haft sönder och så får mitt liv bli nu fram till jag är ca 70 år. först då kan jag få gå normalt om jag ens lever då? Detta är vården i ett nötskal sedan 17 år tillbaka i mitt liv. Idag heter det som en gång var ett whiplashtrauma och som med tiden felbehandlades, feldiagnostiserades och massa annat, det heter komplicerad multipel smärtproblematik¨. Inte illa pinkat!! Å de tär t.o.m så illa att det inte går att behandla inom landstinget heller som jag idag fick ta del av. Så fint ligger det till. Så med det borde man då kunna få avsäga sig landstings skatten då mån tro? Varför ska jag betala den när jag ingen vård får?

Vården har gjort mig till den jag är så ser jag på det och i slutänden ser sig ingen skyldig till nått fast inget nånsin gått rätt till. T.o.m min rehab JAG tjatade mig till en eftermiddag i april 1999 uppe på försäkringskassan där ingen på 2 år ens hört av sig till mig då jag blev skadad. Jag satt mig där, vägrade gå ifrån förens jag fått en handläggare som borde ha funnits för länge sedan i mitt fall. Jag tog upp luren och hotade med media Haha!! Då kom en handläggare fram bakom skynkena och beklagade och på 15 minuter hade jag 1 månads rehab i Alfta. Men när slut rehaben efter 6 månader skulle till då vägrade det mig den, alltså hade jag inte ens fått fullfölja min rehab. SURT!! Men jag tjatade till mig den via landstinget och fick beskosta en liten del själv för den. Å väl på hemma plan efter massa matnyttigt och bra vård ska vården hemma ta vid Haha!! vilket jädra skämt, vilken vård!! Näe den fanns inte och så har det löpt på år efter år tills man blir ett multipelt svårt smärtsyndrom hela jag = toppen!!!

Så vad kommer näst då? Jo man börjar om och om och om IGEN! Plockar fram tålamodet som knappt finns kvar efter 17 år och ett under att det ens finns en gnutta. Ja jag börja rom igen nu då som jag gjort ca 8788 gånger nu senaste åren. Påt igen kallar jag det Hehe!!

En läkare jag var till för några år sedan på smärtkliniken som inte heller ville erbjuda nån hjälp mer än söva hjärnan med tabletter vilket jag bockade och tackade nej till men hon störde sig mer på att jag var så humoristisk och glad. Jösses GLAD får man inte vara om man är sjuk eller skadad bevares. Näe då ska man se eländig ut, lite ovårdad så där, grå och definitivt inte ha ett uns kvar av varken humor eller glädje i kroppen. Man SKA vara deprimerad så är det bara. Det sade hon t.o.m att alla är deprimerade. Så att jag inte var det tydde på att jag hade nått allvarligt fel. Ja hon ställde frågeställningen beteendestörd psykisk sjukdom, VA?? För att jag var för glad? Ja jag hade förträngt min skada sade hon sanna mina ord.

så med det fick jag ta mig en tur i psykiatrin med för att kolla om man månne hitta några smaskiga diagnoser där med ev? Men se där gick hon bet. Jag var en glad skit full med humor och ironi och som faktiskt också klädde sig , sminkade sig och tänkte på det yttre trots värken, tänka sig va? Tänk att det finns GLADA , hela och rena smärtpatienter. Så ovanligt va? Detta är helt sannslöst men sanningen rätt och slätt.

Ja ja jag börjar åter om på ruta 1 som nu börjar bli lite avskavd och nedtrampad. Trägen vinner vill jag tro om än åren snart tagit ut sin rätt Haha!!! Men ge aldrig upp är mitt motto!!!