Jag hade aldrig ens tänkt tanken att mamma skulle gå bort på detta sätt, att inte hinna få kontakten med henne innan hon for så att säga. Att jag hittade henne på det sätt jag gjorde att det var försent och bortom all räddning. Å visst jag är vuxen och inte dum i huvudet och fattar att det kan ju gå till så här därav att jag fortfarande är i nån slags form av chock. Så mycket som gick fel denna dag också som gör det värre. Mamma Blev nekad vård i 3 dagar i rad innan, hon rullades ur ambulansen helt naken och inte skyld av ens en filt utan helt naken kördes hon rakt igenom akuten bland folk som såg, sättet det sade att "hon kan inte ligga här" "vi måste få bort henne" i en sådan situation vi anhöriga var i att ha fått rakt upp i fejset att din mamma/mormor har x antal timmar kvar i livet som det sade. Då är man så skör och reagerar på minsta lilla. Och flera saker kändes inte rätt. Att det sade åt oss att skulle mamma bli tvättad från urin och avföring där hon låg sina sista timmar i livet så måste vi ta hand om de andra patienterna som vi fick göra. Kärringen som kom in dundrande och vrålade mamma i örat och skrek åt min dotter att hjälpa till att hålla sin döende mormor bara för att hon inte klarade av att tvätta henne själv . Patienter som virrade runt likt zombier och kom in i vårt rum där vi satt och väntade in sista andetaget och ingen jävla personsl som kom. Det var bara för mycket. Det var så många saker den natten.
Likaså har jag trots att jag är så gammal aldrig varit med om att se någon dö, jag har varit jätte rädd för det och så helt abrupt står man inför det utan förvarning och det är ens älskade mamma. Den som stått en närmast i livet och att man inte ens fick kontakten med henne alls. Att bara stå där och se hur allt blir värre och värre, hur hon kämpade till sista andetaget och hur enormt tungt detta sista andetag var. Och det värsta denna oändliga, hemska, totala tystnad som blev i den sekunden. Total tystnad som om ens eget hjärta stannade och livet tog slut. Ja det går inte att förklara. Fruktansvärt tycker ja att det var att se min älskade mamma somna in och bli till ett tomt skal endast. För jag vet att hennes själ flög ut genom det öppna fönster jag öppnade 15 minuter innan för att just göra henne fri. Vill tro det är så.
Sedan denna dag i kapellet, tiden stod still och det var verkligen sista gången någonsin vi stod där och såg mamma, sista sista. Avskyr ordet sista efter detta. Hur hon låg där och såg så rofylld ut som om hon sov den skönaste totala sömnen. Som hon så väl behövde efter ett många gånger mycket kämpigt liv som hon haft med alla hennes sjukdommar. Hon behövde verkligen denna sömn lilla mamma men sen då??? Inte för alltid kan man ju tycka. Men ack så är det, hon är verkligen borta för alltid iallafall i vårt jordeliv.
Och dagarna efter då vi skulle för pappas skull rensa bort, göra om då det var hans önskan mitt i allt det sorgliga att slippa se sakerna. Redan natten vi kom hem var vi tvungna att ta bort sängen och allt med den som var helt dyngsur eftersom hon legat hela natten och var redan då bortom all räddning. Så 4 på morgonen lyfta ut och gå till containern så hemskt. Och att börja rensa, ta bort en människas liv. Ner i sopsäckar, den där blusen, den där tröjan, hennes gosesockor ja allt var ju mammas 💖 Så fruktansvärt drygt att bara ta låda för låda , Ta bort hennes existens bara så där. Fattar det inte än . Jag tog hennes lilla t shirt den hon klädde av sig på kvällen innan hon lag sig den natten. Den ligger här i min låda och den kommer så förbli där. Mammas favvo tröja hon hade så den hade små hål i sig 💖 Näe galet konstigt att bara ta bort hennes existens på loppet av några timmar. Å ja minnen finns ju kvar och man kan ju inte spara allt men så galet tungt att göra det. Dotra tog massor då hon verkligen hade svårt att kasta, skänka bort och det ligger i min källare nu. Ja svårt att skiljas i allafall nu men kanske med tiden. Men så skulle ju också pappa bo kvar i över 50 års minnen vilket kan bli svårt om saker står som den dagen. Så självklart gjorde vi om så han kände att det blev bra för honom.
Men det gör ont, ont, ont och saknaden är så svår att min älskade lilla mamma inte längre finns här, det var ju hon jag kunde dela allt med för hon var ju min mamma vare sig jag är gammal eller ej mamma är mamma 😢💖💖💖💖💖
Dotra har exakt samma som mig att livet liksom stannade den dagen. Hon har istället försatt sig i massor att göra för att slippa få en enda sekund till att tänka och känna. Och när det små stunderna av icke göra kommer bryter hon i hop totalt. Och båda säger som så att vi har ju älskade pappa kvar och vi är skit rädda om honom . Han är också gammal och faktiskt lika gammal som mamma var 83 år. Han är fysiskt frisk i sin hälsa förutom benen som inte bär honom men mycket frisk förövrigt. Men minsta lilla man ser hos honom som trötthet etc så blir man livrädd. Han är allt vi har kvar nu och vill ha kvar i all evighet 💖
Ja livet är fasen hårt mellan varven och jag bara önskar jag fick nån form av aktivitet här hemma. Många tror inte på livet efter, andevärlden osv men det gör jag då allt för många saker hänt i mitt liv som det inte finns förklaringar till. Och jag vet att mamma trodde definitivt inte på sådant och skämtade att när jag är borta så ska jag spöka. Men gör det då hehe. Skulle göra vad som helst för ett tecken i någon form.
Ja det är inte lätt minsann. Och jag förstår ju att detta är sorge processen och att denna kommer fortgå länge till i olika faser. Saknaden kommer alltid vara där men ändra skepnad och man kommer kunna minnas i trevliga former inte bara i oändlig sorg och saknad, men just nu är jag i den djupaste sorgen och saknaden. Jag måste få vara här, gråta hur mycket jag vill, ha Mina dagar jag faktiskt bara är ledsen och inget annat och säg definitivt inte till mig att skynda på, påt igen, glöm det nu osv. Det kommer bara förlänga denna process, bli värre . Sorgen måste man få ha och den är olika för varje individ, det finns inget utgångs datum på den , ingen tid, inget rätt eller fel. Sorg är sorg!!!
Så älskade mamma vad jag saknar dig, våra samtal varje dag flera gånger om dagen. Hur du kom ut i hallen med din rollator och var små sur då vi kom att vi gick först in till pappa då hans rum låg först, alla våra förtroliga samtal du och jag hade, att jag kunde från hjärtat prata med dig om allt och har alltid kunnat . Jag saknar allt med dig till och med det gånger vi surade till på varann men alltid hittade tillbaka till varann och redde ut vad som gick fel. Jag saknar den tiden i vårt liv då du och jag drog i väg med bilen på galna upptåg, tänk konserten i Sala med Alf Robertson hahaha. Våra semestrar ihop upp till jag var närmre 30. Ja jag saknar allt så det gör ont t.o.m våra argumentationer om det killar jag fastnade för förr som du tyckte var rena skämtet och inte bra, tänk så rätt du hade det trots allt 😉
Jag jag vet också att jag är lyckligt lottad som haft en mamma i 54 år det har inte alla. 54 år är länge och det finns de som förlorar sin mamma då det själva är barn/ungdommar. Ta bara jag förlorade min mormor, farmor och morfar då jag var endast 13 år. Alla inom loppet av 6 månader, det var tufft. Min dotter fick sin mormor tills hon var 27 också det länge och det måste vi lägga fokus på att vi fick så många fina värdefulla år med massor av minnen som vi ska plocka fram när den dagen är mogen 💖💖💖
Ja man kan verkligen älta detta spalt meter känner jag och för mig är det viktigt att skriva mig ur sorgen, lägga den lite utanför mitt hjärta som ändå är fyllt av sorg just nu men portionerna ut det lite.
Så var du än är lilla mamma så sänder jag den varmaste kramen till dig, tänker på dig varje dag, saknar i oändlighet och hoppas du har det så bra det bara går där någonstans i landet bakom molnen. Äskar dig för alltid 😢💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar