Så kom det en jobbig dag igen.

Söndagen här och idag var är det en mycket tung dag igen usch😭 Saknar mamma så in i bomben och det bara far i skallen alla dessa frågor, kände hon nått, hörde hon oss, när hände det mm mm. Ja det är ju frågor man aldrig kommer få svar på och för den som inte varit med om detta säkert knasigt att man tänker så men frågorna finns lik förbaskat.  Å kände hon att jag fanns där när tårarna rann där på akut rummet,  ja fy för dessa dagar. Och jag kan ju inte sluta lyssna på den dagens samtal allihop. Vet att det är ju inte bra att höra hur uppgivet,  kaotiskt, chockande allt var men det är som ett hädra måste att älta denna dag om och om igen.  Likaså mammas och mitt samtal dagen innan som mamma avslutade ja men vi hör sen. Usch 😢 Detta sen blev aldrig mer älskade mamma 💖 Å som jag ser det där sista andetaget och denna enorma, hemska totala tysthet. Bottenlag tystnad som om hela världen stannade och fast man visste att nu är det över så stod man där och bara önskade att hon skulle dra ett till andetag på ett lustigt vis, att man skulle vakna upp från denna hemska mardröm men så blev det ju inte. Lilla mamma💖💖💖💖

Att skriva är toppen att lägga allt det jobbiga nån annanstans än ha det kvar i kroppen för det värker verkligen.  Ja jag undrar så vart du är,  hur du har det och om du kan se oss? Jag tror så 😊

Ja det verkar ju bli en sådan där jobbig dag i dag och det är väl bara att hänga med i den förmodar jag. Får prata lite här i min ensamhet med mamma så kanske det lättare  hmmm.

Men nått positivt är att solen hittat tillbaka bland alla tunga gråa moln som rådit hela helgen. Så hoppas hoppas på lite soliga dagar nu så man orkar. Värken har varit galet ilsken och min böld är enorm i dag och värker fasen ner till kinden och jag ser med det inte klok ut uhu. Så bara vänta att skiten spricker så man får ut varet urk!!!

Nu blir det lite pysslande här sen tvättstugan på det. Vill åka upp till J innan han somnar med då jag får så dåligt samvete hela tiden att jag mår som jag gör och inte orkar nått. Avskyr allt elände, all värk som hela tiden sätter käppar i hjulet för min orka att orka med nått annat än att ta mig framåt typ.  Det har varit så galet mycket sista året att det är fasen ett under att man egentligen orkat allt utan att tappa förståndet helt. Måste hitta tillbaka till livet inte bara leva i denna överlevnadsfas som det känns. Dagarna går och man kämpar på att få morgon bli till kväll känns det som. Och oron över pappa att han är ensam  och mår dåligt, att man vill ju vara med honom så mycket det går. Ja hualigen 😩

I skrivande stund lyser solen så gott så nu är det bara kämpa på lite till denna dag.

På återhörande och var rädda om varann, fasen livet kan vara över så snabbt 😚💖