Jag tittar på fotona av dig mamma, filmerna vi skämtade och skojjade i och så kommer sista bilden jag har av dig en månad innan du dog. Bilden är tagen där på natten på akuten då du väntade på blodtransfusion efter den där helt sanslösa blödningen. Precis som bilden är såg du ut i ansiktet den förmiddagen då jag hittade sig i sängen bortom all räddning.
Jag blir så arg att jag bitvis inte minns vad som hände dessa minutrar riktigt då ambulansen kom. Vart var jag i jämförelse med var alla andra var? I telefonsamtalet jag har kvar då jag pratar hela tiden med dotra hör jag att jag är i chock och jag är endera i köket och dricker vatten, endera ute på gården och det är som jag är överallt på nått lustigt vis. Allt är så osammanhängande bitvis ända fram tills vi hamnar på det där rummet där du skulle få somna in. Ja det är nått jag minns klart orden "ni kommer få ett rum däruppe där hon ska somna in" så jädra groteskt det låter. Framförallt när allt gick så galet fort. Mamma har inte vaknat, 120 km i timmen bil fart upp i nattsärken, den synen att mamma är borta det var det enda som slog mig. Detta är kört sen försvann allt bitvis .
När man sen fått in en liten bit av det i skallen att ja min mamma ska dö om några timmar högst och jag ska åka härifrån utan min mamma denna gång det var fan en helt absurd känsla. Vänta ut livet så där från ena dagen till den andre. Jösses vi sa hejdå i går och hörs sen och det blev aldrig något mer sen. Din dag var helt plötsligt kommen som de säger men jag/vi var inte det minsta förberedda. Det fanns inte ens i våra tankar. Så jädra groteskt 😢 Du var ju alltid en fighter som tog dig igenom allt så inte fasen fanns detta med att du bara inte skulle vakna den där morgonen utan att vi hann prata, förstå, hinna med osv osv. Det blev total chock från ingenstans.
Och dessa timmar , det sista ojoj. Detta absurda att sitta och vänta på sista andetaget. Jag vill inte ha nått sista jädra andetag, jag ville bara ha hem min mamma och allt var som förr 😠 man tänkte att VEM klarar att sitta och se på när ens älskade mamma dör. Det har verkligen i mitt liv varit en sådan absurd tanke då den slagit en i bland att näe det fixar man ju inte. Och så var man där mitt i det så overkliga . Ja jag fattar det inte än. Och när allt var över, denna vidriga tysthet som om ens eget hjärta stannat också. Har aldrig hört en sådan tysthet nånsin i mitt liv. Och man ville bara inte gå, lämna dig där ALDRIG! Nästan så man kände att näe vi lämnar dig inte här. Helst av allt skulle man bara vilja lägga sig ner och skrika fan, fan, fan som en trotsig 5 åring. Ja rätt och slätt kan man inte ens sätta ord på detta hur det är . Vi alla går igenom det i livet nån gång och man undrar hur fasen lever man vidare för det gör man ju. Nåväl även jag kommer väl dit så småningom när sorgen lättar lite.
När den stunden var ett faktum att gå ut genom dörren där du låg för sista gången, sista jädra gången nånsin fyfan säger jag så vidrigt det var att lämna dig. Du var så liten, så blek som snö och mitt upp i det ett ansikte som inte riktigt var du men det fanns en frid i det, ett lugn. Ja mamma hade gått vidare så kändes det fastän känslan att gå därifrån och aldrig mer den var vidrigt hemsk.
Men det blev ju inte riktigt aldrig mer utan en gång till och det är jag så tacksam för att jag fick vara med om den där dagen i kapellet. Jag trodde visserligen den dagen i kapellet skulle lite sudda ut natten på sjukhuset då det satt så hårt på min näthinna och gör än. Istället har jag båda dessa bilder samtidigt nu, natten och kapellet. Världens finaste mamma låg där i kistan, så fint klädd och i en sådan ro att ja vad säger man törnrosa sömn, fri allt jobbigt någonsin , så såg det ut. Så fridfullt❤ Ångrar inte att vi åkte efter en vecka och tog ett sista sista farväl samtidigt som det verkligen var sista 😢
När jag lyssnar på samtalet med 112 och hör mig själv förvånas jag hur jag pladask föll i total panik. Det var inget som gick in i min skalle förutom att andas så jag inte skulle tuppa av eller totalt förlora förståndet. Ja jösses 😢
Ja detta kommer ta tid för mig det känner jag. Detta går inte över i en handvändning som endel tror. Men det går längre mellan det allra hejdlösa botten gråt attackerna och en bit i taget heter det.
Likaså alla frågorna man har, när hände det? Kände du nått, låg du där och kunde inte ropa på hjälp? Man går igenom vad vi fann på morgonen vi kom hem. Hur många gånger du kissat från det du lag dig vilket tydde på 6 ggr och en gång i timmen som du sa att nätterna bestod i plus en gång till i hinken 7. Då är klockan ca 7-8 på morgonen. Och hur du låg som du var på väg upp och hade kastat täcket åt sidan. Hann du resa dig och föll? Ja man är ju knasig som spekulerar sönder allt men en del i sorgen att få reda på allt som går. På ett lustigt vis känns det bättre då om man kan förstå hur allt blev. Men mesta av allt alla dess timmar du bara låg där och pappa trodde du sov. Tänk om jag ringt tidigare och tänk om och tänk om. Näe inget hade gjort skillnad detta hade hänt vare sig eller och pga att hjärnblödningen var så massiv hade det inte ens gått att rädda om jag satt intill då det hände så är det ju och så sade läkarna. Men detta OM usch😢
7 november är det mammas födelsedag. Det kommer en jul också utan mamma och dödsdag kommer alltid vara mitt i sommaren då man ska ha det som bäst😢😢 13 juli ❤ 3 dagar efter dotra fyller.
Sorg är fasen inte nådigt , den är gastkramande då den kommer och det värker in i själen. Jag tittar på alla bilderna och sekund vis känns allt helt galet att du inte finns mer. Jag och vi har bara Minneslunden att gå till och vi vet inte ens vart du ligger där vilket också stör mig men det var ju ditt val, det vi lovat att följa. Ja usch vad det gör ont när sorgen rasar i kroppen. Måste nog ta mig nått att äta så jag fokuserar på nått annat för ikväll blev det en sådan där galet jobbig kväll igen.😢😢😢
Men men påt igen heter det och när man väl gråtit ut känns det lite lättare igen.
 |
| ❤❤❤❤❤❤😢 |
2 kommentarer:
När du kollar din rättstavning så är det en fröjd att läsa dina inlägg för du har verkligen skriftens gåva. Du är duktig på att återge upplevelser som gör att man verkligen rycks med i dina texter.
Jag önskar att sorgens tyngd snart släpps från dina axlar och att du kan få åka lite räkmacka genom livet. Sjukdomar kan man bara acceptera och dödsfall likaså men man kan välja sina strider för att minimera känslan av ständig kamp. Kampkänslan uppstår bland annat ur det inre motståndet mot vad livet serverar en.
Försök tänk lite mer på dig själv och dina egna strider. Jag menar inte att du ska sluta ställa upp för din dotter och pappa men att du kanske kan försöka engagera dig lite mindre i dina vänners strider mot orättvisan.
Du har hjälpt många i din omgivning och det gör känslan av kamp dubbelt så stor. Försök stötta dem i sina kamper utan att TA ÖVER DEN och bära den som din egen.
Kram till dig du gode människa med mycket svårigheter i livet. <3
Tack snälla ❤ älskar ju att skriva och en bra terapi😉 Min padda jag skriver på är för jäkligt att vränga till orden ibland så jag fattar inte ens vad det står plus lite felskrivningar med då 😉 Men försöker rätta till hehe.
Jo jag vet detta att inte ta strider. Sååååå många gånger jag sagt till mig själv på skarpen lägg ner men så är jag där igen hmm. Ligger i benmärgen detta att gå in i saker överallt . Nått som startade då jag blev sjukpensionär. Att inte ha ett jobb, vara behövd och få beröm att man kan nått är nog en stor orsak tror jag. Vill ju göra så mycket så där som det var förr och sätter jag mig ner och lägger fokus på mig själv så känner jag hur jädra ont jag har bara. Är nog där skon klämmer, jag flyr lite 😉 vet de sade åt mig på sjukhuset efter olyckan då jag ständigt var på väg nånstans och inte kunde ta det lugnt att stanna upp. Ja det var 20 år sen och jag är fortfarande i det hehe. Är nog bara så jag är fast jag borde ju, man blir ju inte yngre direkt 😉 Ska verkligen ta tag i detta och bli lite ego hahaha, näe skämt åsido. Jag behöver lite lugn med mellan varven helt klart.
Kramelikramen till dig med vet att du också kämpat ❤❤❤
Skicka en kommentar