Jag är trött, trött på det mesta just nu. Trött på att inte ha en enda dag utan värk nånstans, trött på att allt går så långsamt och trött på att inte veta vad som orsakar detta jag har i mina ben? Är det diskbråcket eller är det nått annat? Det gnager i mig att inte få veta om jag kommer bli bättre eller ska acceptera även detta? Hur fan mycket kan man acceptera egentligen? Vart går gränsen att acceptera?
Jag är fruktansvärt trött och sliten efter min mammas död, jag är jätte orolig för min Pappa och jag måste se till att allt fungerar där hemma att han äter och klarar sig. Den lilla energi jag har går åt rätt snabbt och kvar blir bara ett slitet jag som knappt orkar stå eller gå.
Min relation känns som den är i fara då jag när det blir för mycket sluter mig i en bubbla för att verkligen orka med alla måsten. Om energin inte finns och man måste hämta den från ett tomt förråd hur fasen gör man? När man inte räcker till till allt och alla? Så känner jag det. Det blir liksom att man kanske glömmer bort de som klarar sig om man säger så, man tar förgivet att det klarar ju sig det är inte sjuka, behöver hjälp och den lilla energi jag då har går till de som faktiskt inte klarar sig i de dagliga livet som min pappa och mig själv faktiskt. Det tar enorm energi just nu med allt att bara vara JAG. Det är skit jobbigt att vara just jag.
Jag vet att jag är skit bra på att acceptera saker och förändringar då det gäller mig. Jag accepterade min nack skada år 2001 och sade hejdå där på sjukhuset till en tjej som hade 100 bollar i luften, livet lekte, topp jobb etc. Hejdå😢 Till att bli tjejen med galna skallevärken, yrsel, illamående, valsande i vården, behandlingar mm, inte kul men jag accepterade det till slut.
Jag accepterade att läkaren 2007 slaktade sönder mitt knä, ja operation skada. Jag skulle aldrig mer kunna dansa, det sista jag hade kvar att klara ibland. Dansa som jag gjort sedan jag var barn. Ja då var jobbet, dansen min fritid borta. Det accepterade jag.
Jag accepterade att min urinblåsa för 10 år sedan inte längre fungerade att signalerna från hjärnan inte fungerade pga min nack skada förmodligen, ja det utredde aldrig det. Jag accepterade att bli blöj bärare 24/7 stora härliga atena blöjor. Och 2 år senare tappade hjärnan connection med min tarm också . Det accepterade jag också så småningom att alltid läcka.
Nu är det Mina ben som inte fungerar, det jag står och går på och tar mig fram med. Dessa fungerar inte mer än ca 100 meter. Än har jag inte accepterat detta då jag inte fått nått alternativ till ersättning för dem. HUR tar man sig fram utan ben? Hur ska jag kunna vara med i livet utan mina ben?
Till alla dessa accepteranden har jag även förlorat allt jag ägde 2 ggr på 6 år. Precis allt. Jag accepterade också att endast få 50.000 kr för hela mitt liv i en container. Det kan jag lova inte räckte långt mer än till det viktigaste i möbel väg och lite hushålls saker. Allt var ju borta.
På allt detta har jag levt hemlös för jag var sjuk efter allt mögel. Jag hade ingenstans att ta vägen först och inte ens härberget kunde hjälpa då jag var en vanlig människa. Jag måste alltså bli alkoholist eller narkoman vilket jag självklart vägrade. Men bara tanken att veta att jag har inget hem för mitt hem gör mig svin sjuk och inga hjälpte till att hitta en lösning, det fick jag lösa själv vilket jag så klart gjorde men det tog lite tid. I vår stad är det grov bostads brist och att hitta ett hem pang är en utopi, men jag gjorde det mellan turerna på akuten skärande i över 40 var bölder och 22 starka antibiotika kurer på raken. Min kropp var så långt nere i botten att det krävdes massor att ta sig tillbaka plus en utmattning på allt detta.
Väl tillbaks dog min mamma från ena dagen till den andra, min halva, mitt allt och den enda jag kunde prata med . På 12 timmar var hon borta ur livet för alltid. Den chocken det helvete jag haft sedan 13 juli i år har varit värre än allt annat tillsammans. Och då skulle jag dessutom begrava henne med allt vad det är, tömma hemmet på hennes liv, ta hand om min pappa som var i stor sorg och mig själv fick jag lägga åt sidan helt och gråta på natten då jag fixat allt annat.
På det kom sviterna efter alla mina mögel härvan, förlorade hem, sjukdommar, leva hemlös, mina skulder jag fått. Att varje månad sista året vrida och vända på varje krona för att få ihop det. Lägga undan en, två eller 3 räkningar för att kunna leva. Ja det går ju inte, det blev ju skulder. Dessa har jag löst alla nu och jag är skuldfri tack gode gud.
Min relation har liksom kommit på sidan om allt och jag ber verkligen om ursäkt för detta om det går. Att jag varit frånvarande, inte orkat , inte varit den glada tjej jag oftast alltid varit osv. Jag är bara så förbannat trött på allt och vet inte vart jag ska hämta krafterna nånstans . Jag ber verkligen om hjälpen till det, vart finns den?
Jag vill inget hellre än att hitta tillbaka till MIG, den glada tjejen som trots allt accepterat mer än vad en människa ska behöva under en livstid. Den tjej jag var då jag träffade J 2012. Det första 3 åren vi hade då utan vidare stora problem i mitt liv om man säger. Själv klart vill jag hitta MIG igen.
Allt detta har gjort mig till den jag är just nu, utmattad, trött och sliten men fortfarande kämpande att komma igen och tillbaka. Jag ber verkligen om ursäkt att jag haft så mycket i mitt liv att jag mår som jag gör jag kan inte göra mer än kämpa på och inte glömma att vi är 2 , jag är inte själv.
Det är lätt när man levt själv i alla dessa år, fightas ensam mot allt och kämpat att få till allt runt om till det bästa. Som ensam har man just varit ensam. Däckade man så hade man ingen annan att ta hänsyn till . Man lag sig ner, pustade och kom igen. Jag har aldrig levt i en relation så utan tagit allt själv . Så svårt att förklara men man hamnar i bubblan, kämpar och tar sig ut och just inne i bubblan är man lite ego för att orka och hitta lösningen typ nått sånt hehe.
Så påt igen med andra synvinklar eller nått sånt 😉
På återhörande 😢💖