Vid 6 tiden tog jag cykeln och körde en sväng ca 1 mil blev det till slut och konstigt nog gör kylan att värken lättar lite. Så åkte i väg till en affär i andra änden av stan, handlade lite och ringde pappa för att höra om han hade nån mat hemma. Det var dåligt med det. Så det blev några matlådor, lite rulltårta, några öl, och lite smått och gott åt han och sedan var det bara cykla ända hem till honom med och åter hem. I mörkret tjöt sirenerna över vår stad. Det har varit galet mycket kriminalitet det senaste dagarna. Dödsskjutningar, razzioraa, bilbränder av dess like och stenkastning. På bara ett par dagar har staden kryllar av civila poliser överallt, tillslag och brandmännen måste ha assistans och eskort in till brändera. Vad fan är det som händer 😲 Det är krig och hatet sprider sig likt en löpeld. När man t.o.m motar räddningstjänst, kastar sten på polisen vad är det för människor? Det börjar bli riktigt otäckt i vår stad kan jag säga, riktigt😠
Har nyss suttit och tittat på Meltzer och döden ett bra program där man får reflektera lite över detta med döden, rädslan, alla frågor mm. Faktiskt något jag alltid varit rädd för också, döden. Och aldrig nånsin trott att jag skulle klara av att vara närvarande vid, att någon i min närhet, nära och kära dör och jag ska vara med och se. Näe det var nått jag verkligen fasade för, tröck bort att näe inte fasen händer det mig. Och så hände det ju bara pang utan förvarning, min mamma😢 Min alldeles egna käraste mamma som alltid varit min stöttepelare genom hela livet i 54 år. Farao det går ju inte. Man kan bara inte råka ut för nått dylikt och inte ens få vara förberedd var ju tanken. Att vakna en morgon, ringa hem och höra att mamma har inte vaknat😲 Det är ju ett skämt. Vaddå inte vaknat? Klart hon vaknar om jag kommer men så var det ju inte. Och att komma inspringandes i sovrummet och se sin mamma vara bortom all räddning ja då gick tusen tankar på en gång i skallen, katastrofläge!!!!!Dagen D var där då jag skulle stå sida vid sida och se min älskade mamma dör framför ögonen, hur absurt är inte det.
Man kunde ju blivit förvarnade kan man tycka inte inkastad i ett inferno för det var ju just det som blev, ett jädra inferno. Om denna händelse kan jag skriva spalt meter och det är just det jag behöver för att läka, klara denna så oändliga sorg och saknad som jag bär på. Som kommer till ytan så fort jag blir ensam hemma, sätter mig ner och inte är sysselsatt. Ja då kommer denna så kraftfulla sorg och saknad. Jag vill inte vara utan min älskade mamma, jag vill inte. Och jag blir ledsen när jag så gärna vill prata om det och ser på min omgivning att det tycker jag ältar, att det har ju gått 4 månader nu ge dig osv.
Näe jag behöver all tid till att sörja och jag måste få göra det på mitt sätt. Inget är rätt eller fel när man sörjer och vi har alla olika tid och sätt att göra det på. Jag måste få prata om det då det kommer över mig, måste få gå tillbaka till den där hemska dagen och vara där för att försöka minnas allt som hände, jag har ju fortfarande luckor. Innan man fyllt i dessa luckor kan man inte acceptera eller hur jag ska säga. Då allt gick på bara nån timma från då jag kom hem, såg henne i sängen, ambulansen, akut rummet då jag stod vid hennes sida bland alla som snabbt jobbade för att få veta vad som hänt.
11.44 ringer jag pappa som säger att mamma inte vaknat. Jag kastar mig i nattsärken i bilen hemifrån. 3 km körning.
11.59 larmar jag 112 det tog 8 minuter exakt att komma.
12.19 åker båda ambulanserna från pappa, mamma i ena och jag i andra.
13.52 hade vi fått reda på att mamma kommer inte klara sig. Vi ska få ett rum enskilt där hon ska lugnt få somna in.
00.58 tar min mamma sitt sista andetag och somnar in.
Så från att inte ens vara i närheten av att min mamma skulle dö den morgonen jag vaknade och ringde pappa tog det 13 timmar så var hona borta. Tacka fan för att det blev en chock av dess like . Att ta in så mycket i ett brådrask det blir kaos i hjärnan.
Och som sagt sorgen tar sin tid och låt mig för fasen ta den tiden och göra det på mitt sätt. Ja jag skriver det är nummer 1. Att prata om det som hänt, prata om mamma, gråta när gråten kommer allt sånt är tillåtet och det måste ut bara. Jag tänker på min mamma varenda dag och vissa dagar går bättre och det stannar vid tanken men sedan kommer det riktigt tungt stunderna då saknaden blir så tung och det riktigt värker i bröstet och då måste man få gråta och släppa ut det liksom.
Så idag när jag inte orkat så mycket pga skallevärken ja då blir sorgen påtagligare. Hittade ett kuvert med gamla bilder från min egen mormors tid då hon var ung, min mamma barn ojoj💖 Min finaste lilla mormor som var en riktigt stark kvinna. Som jag växte upp hos och som stunder blev min andra mamma då min mamma var mycket svårt sjuk under min uppväxt. Älskade mormor 💖
Fast det är 41 år sedan hon gick bort minns jag den dagen som den var i går. Hur jag stod utanför rummet där hon låg avliden kl 18 på kvällen när en sköterska kom springande och frågade vart jag skulle. Till min mormor sa jag och hon sa högt att där får du inte gå in. Jag kom 30 minuter försent och hon låg förmodligen kvar där på rummet och alla hade hunnit därifrån.
Jag hade ju tillbringat eftermiddagen på lung kliniken hos farmor som också var döende i lung cancer . Jag skulle ju bara gå upp till mormor och se om hon vaknat ur koman. Dagen innan var jag ju där och fick se min älskade mormor ligga i djupaste koman med kallbrand upp till låren i båda benen. Fattar inte att jag ens fick titta bara 13 år gammal. Hennes ben var svarta och iskalla och också det gick så galet fort att man inte hann fatta. Den sorgen minns jag glasklart . Jag pratade inte med nån men jag grät inne på mitt rum länge länge men det var som att man pratade inte om det på den tiden.
Jag kan än i dag minnas min mormor som jag träffade henne i går. Vi stod varann väldigt nära hon och jag då hon var min andra mamma💖
Ja det blev massa sorgligt på en och samma gång men så skönt att sätta pränt på det 😊
I skrivande stund smällde det till här utanför på loftgången av dess like 😲 En jädra smäll så jag flög upp ur fåtöljen, vad fan är det som händer? Likadant i går natt och det är några som uppehåller sig i trapphuset var eviga natt. Blir så trött på skiten. Spyr, väsnas, går runt på loftgången. Jädra idioter 😠 men är för rädd att gå ut och kolla samtidigt som jag bara skulle vilja det och be dem dra åt helvete😠😠
Nåväl, dags för sängen kanske, på återhörande 😚💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar