Alldeles för pigg för att sova konstigt nog i all trötthet. Men har städat, tvättat och gjort mys så det känns skönt att kunna slappa sen i veckan som kommer. Men söndagar i sig är alltid en sorgens dag av någon lustig anledning då mina tankar alltid går till lilla mammsen💖
Satt här och tänkte på hur jag månaden innan mamma dog tänkte att den dagen kommer att komma då ens föräldrar faktiskt dör, så är det ju. Den tanken skrämde mig vansinnigt verkligen. Jag har haft turen i mitt liv att inte ha någon nära i familjen som dött nu sedan jag blev vuxen förutom mormor, morfar och min farmor då som dog allihop inom ett halv år då jag var 13 år. Det var en tuff tid. 3 nära kära på 6 månader. Men den som stod mig närmast var ju min mormor som faktiskt var den som tog hand om mig första året i mitt liv och hela min uppväxt. Hon fanns verkligen alltid där då min mamma var ofta sjuk och låg på sjukhus och vilohem. Jag hade 2 mammor kan man säga. Så när hon dog tog jag det väldigt hårt och det tog tid att sluta sörja det. Än i dag kan jag faktiskt gråta en skvätt att hon aldrig fick se mig växa upp, se min dotter osv.
När min mamma fick störtblödningen 1 månad innan hon dog blev det så påtagligt att mina föräldrar är gamla nu och jag såg mamma efter detta tappa livsgnistan på nått vis. Hon var trött och all sjukdom i hennes liv hade tagit ut sin rätt. Hon orkade inte mer på nått vis. Då kom tankarna att hur klarar man se sina föräldrar dö. Klarar man det över huvudtaget? Att sitta intill sängen och se dem dö, det var verkligen min fasa och jag kunde nästan känna att det skulle jag inte klara. Jag är och har alltid varit en tuff tjej utåt men enormt känslig inuti men det är det få som vet eller ens fattar då det alltid sett mig fightas med det mesta genom åren . Men jag har ett inre också, rejält känsligt sådant vill jag säga. Har en barriär utanpå.
Så kom då den dagen, den värsta tänkbara utan att jag ens var förberedd, inte ett uns. Och 12 timmar tog det PANG så stod jag vid min mammas dödsbädd och väntade ut sista andetaget, så horribelt. Jag fick inte ens säga adjö just att hon aldrig vaknade upp ur den djupaste sömnen. Om än jag vet att hon hörde oss, det gjorde hon. Men allt blev så groteskt hemskt utan förvarning. Och det sätt jag fann henne där i sängen bortom all räddning. Hur hon bara låg där med ögonen halvt öppna, snarkande och blicken var så stel. Så tom. Även fast jag såg att det inte fanns en chans att rädda henne hoppades jag så starkt att hon skulle klara detta som hon alltid gjort. Att jag sade till henne där på akut rummet då jag försökte stänga hennes ögonlock så ögonen fick vila. Att kämpa!!!! Då rann några tårar ur hennes ena öga, hon hörde mig, jag vet att hon gjorde det. Men när de drog respiratorn var allt så overkligt . Att vi skulle sitta och vänta på sista andetaget, så groteskt vidrigt. Hur hon ett par gånger som skrek till som att hon var torr i munnen och det kväljde och vi fick inte ge henna nått att dricka, så hemskt. Och hur hon på slutet drog upp sina ben som att hon låg jädrigt illa och hade ont men de sägs att det var muskel ryck vilket jag inte tro , det såg inte så ut och hon liksom skrek att de gjorde ont i kroppen. Och denna sista halvtimma i livet så vidrigt hemskt hur hon kämpade att andas och jag kunde inte göra nånting bara stå och badda hennes panna och fukta hennes läppar med vatten som var så torra så torra och hålla hennes varma hand och bara se på hur livet rann ur henne. Det var så fruktansvärt hemskt min älskade mamma 😭 Så fruktansvärt.
Och när allt var över denna förlamade tysthet. Jag har nog aldrig hört en sådan total tysthet, det var blankt i mig. Jag bäddade ner henne skönt, lag hennes huvud skönt på kudden och hon var så liten i sängen som en liten fågelunge och man kunde inte fatta att nu skulle vi bara gå och lämna henne där helt ensam. Och jag skulle aldrig mer få se henne, prata med henne. Det var verkligen sista gången nånsin. Så över jävligt vidrigt. Åh ja jag vet alla går igenom detta. Men det var verkligen så att detta var det jag varit så fruktansvärt rädd för, ja jag är sån. Det var verkligen det värsta jag kunde tänka mig.
Och jag vet att den dagen ändrade mitt liv helt, för mig blev detta ett trauma, en chock och jag är fortfarande kvar i detta och kan inte ta mig ur. Men jag är glad att jag valde att se henne en vecka senare när begravningsbyrån gjort henne fin. Om än det var tufft attven gång till se henne så såg jag friden i henne. Hon varvså fin i sina kläder, kammad och såg så fridfull ut. Som hon sov den skönastevsömben nånsin fri allt de onda. Men i samma känsla ville man bara att allt varven enda vidrig mardröm och nu jade gon aovitvklart och skulle vakna. Ja märkligt.
Och ju mer jag hör orden , det har gått ett år, du måste ju gå vidare och blablabla, ju mer värre blir det, jag måste få sörja klart och den tiden vet inte jag hur länge den är. Jag slutar sörja när JAG är klar punkt!!! För mig var detta det värsta tänkbara helt enkelt och för mig tar detta tid. Säg inte åt mig att det gått si eller så länge!!
Den dagen min mamma lämnade detta jordeliv, försvann en stor bit av mig. Min allra bästa vän, den jag alltid kunde säga allt till som inte hotade med att lämna eller hur man ska förklara det. Det var Min älskade mamma💖 Som jag fått hela 55 år tillsammans med i ur och skur i med och motgång i gräl och kärlek. Hela mitt liv har mamma funnits där alltid, vare sig eller. Det är det väl få som är förutom ens föräldrar.
När sorgen som kommer och går i olika faser slår till hårdast då värker det i bröstet och då snurrar filmen från den Dagen. Tankarna far och då är det gott att höra vårat sista samtal bara 1 dygn innan som jag har i min telefon. Hennes röst hon liksom finns där men sån då inte. Men så glad att jag hade den appen i min telefon som bandade samtal. Jag kommer alltid ha mamma kvar tack vare de samtalet. Men jag minns också samtalet kl 21 timmarna innan det hände. Det samtalet försvann för jag satt och pratade med nån annan då och kopplade över och det samtalet raderades. Men mamma ringde och var förtvivlad. Hon hade så ont i käkarna och bröstet och mådde så dåligt sa hon. Och jag sa åt henne att vi åker till akuten då jag hörde att hon mådde jätte dåligt. Men hon vägrade det och så att hon bruka ha det så och att hon bara skulle lägga sig . Men jag proppsade men icke hon orkade inte. På natten dog hon. Tänk om jag tvingat henne , tänk om . Samtidigt vet jag att det hade hänt ändå den natten det var redan på g och hjärnblödningen blev så massiv att även om vi suttit på akuten hade det inte gått att rädda henne. Det sa läkarna. Men tänk om?
Detta får jag leva med, tänk om och jag vet också rent krasst att det är löjligt att tänka så men lika tänkte ju pappa att tänk om jag förstått timmarna innan då han trodde hon bara sov. Tror alla som går igenom liknande tänker så att hade jag gjort si eller så hade det inte hänt osv. Tillhör nog processen att sörja hmmm!!!
Men jag har en bad night just nu och så kommer det vara tills tiden är mogen till steg 2 eller hur man ska säga. Dessa dagar kommer och med tiden hanterar man väl det bättre och bättre förhoppningsvis . Det är bara 1 år sedan än och sorgen har sin tid.
Jag tänker bara då man är så ledsen att tänk om jag bara kunde ringa mamma som förr😢
Nåväl skönt att skriva det tunga och lägga det lite vid sidan om än att bära det som en tyngd i kroppen.
Ska försöka sussa lite nu, i morrn är en ny dag igen. På återhörande 😘💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar