En riktig slappar söndag blev det i dag. Lång sovmorgon som tyvärr började med ryggont. Bara konstatera mitt rygg onda är tillbaka 😩 nästan 11 månader slapp jag det så det blir väl till att bränna nerverna igen. Tydligen har jag kraftfulla jäklar som inte vill sluta skicka onda signaler till hjärnan min 😩 Börjar nu också känna av domningar i benen och fötterna och det säkerligen av min förstörda ryggrad där diskar krånglar och nerver tagit skada. Jaja bara ringa läkaren om ny omgång..
Men dagen i stort lugn och skön och mest slappat plus lite tvätt och fixa då. En ny vecka med massa måsten stundar igen. Ringa röda korset om hämtning av bokhylla, jaga arbets terapeuten som skall hämta rollatorerna, toasits mm hos pappa, få tag i styrelsen angående ta bort trapphissen, betala pappas och mina räkningar, lämna in telefonen som höll på att brinna upp i lördags, hinna till pappa och fotografering av bostaden . Inte konstigt man är totalt utmattad 😩 jag får fasen aldrig vila ut mer än 1 dag och det är inte tillräckligt längre för att jag ska komma åter. Så mycket stress har totalt dränerat mig nu. Det har fasen varit stress ordentligt sedan mamma dog för att inte tala om åren innan från 2004 med möglet konstant. Så att jag är helt slut nu är väl liksom lite på tiden 😜 har gått på övertid och reserven länge . Men att få folk runt i kring att förstå det är svårare. Jag har ju alltid fixat allt i slutänden även om det varit motigt och seg draget och aldrig direkt däckat trots åratal av kämpande. Så nu när jag sitter här och är totalt slut, gråter, orkeslös mm så är det konstigt för omgivningen. Inte alls kan jag tycka då folk blir utbrända för mindre och då är det bara helt ok. Men det har nog alltid varit så att allt som drabbar mig förminskas på nått vis. Även om det är stora saker som sker och händer så förväntas det att detta fixar jag bara.
Men tyvärr är det slut på energier just nu i min kropp. Jag är totalt utmattad och tänker så vara tills det vänder vilket innebär att ingen mer stress nu, jag tar detta i min takt ingen annans och det tar så lång tid det tar. Så enkelt👍🏻 Funderar på att ta hjälp av kommun stödjare då det är tufft just detta med nära anhörig som får demens eller inte längre klarar sig som förr. Plus att jag redan innan hade min sorg jag fortfarande kämpar med och att jag faktiskt inte själv är frisk utan gått igenom massa med min ryggrad senaste året bara i form av operationer. Även sånt sliter. Har ju ingen nu längre att prata med som förstår riktigt, det var älskade mamma jag kunde prata med som själv fightats ett helt liv och visste exakt vad jag talade om. Jössescaom jag saknar våra samtal😢😢 Likaså min väninna som dog här i februari som också varit sjuk/skadad lika länge som mig. Hon fattade också och vi hade ju töms långa samtal. Saknar henne så❤
Men måndag i dag har det ju blivit 😉 Så massa massa att göra igen suck!!! Bäst att hitta kudden och sussa lite nu. Så på återhörande 😚❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar