Söndagen förbi och det har varit en rätt seg sådan. Tvättat och fixat lite men har molat i ryggen och i tarmen. Känner mig fortfarande rätt slut efter allt som varit och en konstig oro eller vad det är som maler. Vet inte vad det är🤔 Bara en olustig känsla.
Det är mycket runt omkring hur allt ska bli med allt känns det som och mitt i allt skulle jag bara vilja åka i väg, bort från allt, tömma skallen från all skit och jobbigt som ständigt är och varit. Det är nått hela tiden känns det som och det där lugnet man borde ha nu vid 56 års ålder då "ungarna" är utflugna det finns inte, på långa vägar. Vad för roligt har egentligen hänt? Näe. J är fast med sitt och har inte ett hem. Har inte haft nästan sedan vi träffades för 7 år sedan. Jag har varit hemlös, flackat i evakueringar ut och in och elände . Sedan har vi varit här alla år och här är jag 24/7 alltid vilket också tär att aldrig få åka härifrån och koppla av osv osv. Så det är mycket saker som tar energier och nedgående spiraler.
När man fightas, varit sjuk, kämpat mm så måste nått positivt hända inte bara trist och måsten hela tiden. Jag har kämpat för pappa nu så länge att jag tappat bort mig själv känns det som. Inte heller jag som är en pratkvarn och behöver feedback har nånstans att tanka den längre. Det fylls inte på från nånstans för de jag pratat med så där innerligt om saker det finns inte längre här på jorden 😢 Fan vad jag saknar er❤ Ni som fattade vad kämpa var, som hade gått i samma skor och visste exakt vad det handlar om. Lika barn leka bäst heter det och det stämmer så bra. En människa som aldrig varit sjuk, som aldrig kämpat mot det mesta, pengar mm kan omöjligt förstå hur jädra tufft livet verkligen kan vara.
Jag vet egentligen inte just nu hur jag ska hitta tillbaka till mig för i ärlighetens namn mår jag dåligt sedan mamma gick bort. Det trauma, den chock och att se mamma den där förmiddagen ligga där med halv öppna ögon men vara helt borta för länge sedan och det 12 timmar det tog tills hon tog sitt sista andetag det har satt sig som en käftsmäll i mig. Jag som egentligen är ett kontroll freak som avskyr när det händer oförhappande saker och om så brukar jag alltid lösa det mesta i livet på nått sätt. Jag stod helt handfallen och svårt chockad den dagen. Jag kunde inte göra en enda sak för att göra situationen bättre utan bara stå och se på hur mamma försvann utan en enda förvarning, fyfan det värsta scenario man kan genomlida.
Sedan inte få prata om det, jag som är född att just prata om jobbiga saker. Och pratar jag om det idag är det helt galet då man "normalt" ska glömma sorg eller bara sörja viss tid hmmmm? Ja jag skiter i vilket min sorg är min sorg och den råder så länge jag behöver ha den och vara i den.
När sen inget annat positivt inträffar utan bara mer och mer negativt så hur fasen ska man komma över? I ärligheten namn hatar jag denna stad som gett så mycket negativa saker så många år. Jag ser pappa sitta där han sitter och glo ut på en ofärdiggjord trottoar , inspärrad bland människor han inte kan ha ett enda samkväm med då det är svårt dementa alla och han är det inte. Vilket jädra liv 😢 Det är så mycket skit.
Nåväl vidareutvecklar inte mer här i mitt kryp in då det är offentligt . Men less är förnamnet.
Älskade mamma om du bara visste hur mycket jag skulle behöva få råd och få prata med dig just nu. Och hur jädrans ont det gör att vara helt ensam med det jobbiga. Men det är livets gång sägs det. 😢 Men kan tycka att lite positivt borde ligga i fatet nu efter allt som varit så man kan hämta tillbaka lite krafter. Jaja.
Jag skulle bara vilja få se nått annat än mina väggar, uppleva få energi från nått kul än det slentriana som just nu råder. Jaja vad ärd en bal på slottet liksom , kan vara alldeles underbar 😜
Natti natt och på återhörande 😗❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar