Helgen passerad och den har mest varit en enda lång jädra smärta 😩 Den värk som sitter i min axel är av dess like fyfan på ren Svenska. Jag har haft en sådan galen värk i axeln att den krampat så den hängt under örat, helt snedvriden. Så försökte med akuten att få denna jävla kortison spruta. Vad har hänt med vården man får ju ingen hjälp 😲 Träffade en hyffsat bra läkare och han förklarade ju att kortison i långa loppet gör ju axeln svagare och svagare. Bryter ner axelleden, axel kulan så det till slut kommer bli arthros. Att man måste gå till botten med problemet hos en ortoped som håller i det hela. Och jag har ju aldrig under mina över 20 år fått träffa en lustigt nog. Säger en hel del. Men han tog sig tiden och jag fattade precis vad han sa och vet det är en ortoped som jag ska träffa och jag hade i fredags redan skrivit en egenremiss till privat ortoped och ska dit nästa tisdag. Så jag fick ingen kortison injektion och jag förstår ju varför samtidigt som jag har så galet ont att man vill krypa ur denna kropp och bara slippa allt skit. Och till min nackdel kan jag inte bara ta tabletter och stilla smärtan vilket doktorn kunde ge men pga min utredning nu efter anafylaxin och misstänkt mastocytos kan det vara förenat med livsfara. Så jag får gå med denna värk nu till nästa tisdag då jag kommer till ortoped isch.
Detta blir en negativ rundgång då mastocytos också triggas av stress bla . Så det gäller hitta gilla läget med sprängvärk och en hel arm som känns som man hellre skulle vilja hugga bort den från kroppen än gilla läget. Totalt utmattad innan så ska det komma mer och mer skit i kroppen men jag försöker härda ut, se det positiva som alla säger jämt. Men det är svårt för det är lite mycket nu efter allt.
Lördagen och hela helgen för den delen har haft högsommarvärme och strålande väder. Så lördagen blev det grillning hos J,s mamma och en dotter, man och lillkillen kom också. Så vi satt ute till sena kvällen så härligt och mumsade grillad korv och massa gottigt. Är kanske sista dagarna nu innan höst som värmen och solen är här så man måste ju passa på. Snart kommer september och vips är det höst igen hemska tanke. Gillar inte hösten då det är definitivt med sommaren och ytterligare 1 långt år till nästa fy!!!? Många somrar kännse det som nu har blivit rätt förstörda. Det blir bara massa skit så fort sommaren kommer för min del. Jag som opererade mig och såg ljust på smärtorna efter det och 3 dagar efter slår anafylaxin till och sedan dess har jag inte mått bra ju 😢 Det hade man ju inte räknat med och tackar vården för det då jag sa att JAG TÅL INTE ANTIBIOTIKA och tro på fan det inte lyssnade .
Nåväl, kämpa på💪 Ny vecka nya bekymmer 😜 Inget planerat denna vecka vilket är galet skönt. Ska vila min axel, sova ut och bara göra det jag känner för = en mycket bra vecka hoppas jag på👍🏻
Som vanligt när söndagen kommer så kommer också sorgen och hälsar på. Så har det varit nu hela tiden. Söndagar är sorgens dag tydligen för mig. Mamma är i tankarna hela tiden och det faktum är att tiden bara går och går och ju längre bort kommer den där sista dagen jag pratade med mamma. När jag tänker på hur långt det faktiskt gått sedan dess över 2 år nu 😲 Så gör det så jädra ont. 2 år sedan inte klokt och så känslan att aldrig mer den är den värsta och gör så jädra ont än. Precis lika ont som natten jag gick ut genom dörren där på sjukhuset efter att ha bäddat ner mamma fint, tagit av henne klockan och halsbandet där hon låg i sin säng och var så liten så liten och blek. Fortfarande varm och så svårt att lämna henne, så galet absurt att behöva göra det 😢 Och sista gången nånsin där i kapellet då hon låg finklädd och såg ut som hon bara sov , hon såg så levande ut på nått sätt att man bara väntade på att gon skulle vakna där och hur svårt det var i skallen att bara förstå att det var sista gången nånsin jag såg min älskade lilla mamma där i kistan. Man ville bara onte gå därifrån. Så övermäktigt jädra hemskt bara. Varenda söndag så sköljer sorgen över mig, tårarna rinner och man mår så jädra dåligt en stund att allt känns som det är meningslöst bara. Saknaden är fortfarande då den dyker upp ännu övermäktig. Jag vill ha mamsen tillbaka och det är bara överjävligt att konstatera att så blir det aldrig 😢 Jag måste liksom lära mig att jag är själv nu, det känns så efter mamma dog. Mamma var den jag hade alltid. Som förstod hur överjävligt det är att alltid vara sjuk . För hon var det hela livet själv. Man kan helt enkelt inte bli förstådd när andra inte gått i samma dojjor så är det. Men det hade mamma verkligen. Trots att hon nästan alltid var dålig frågade hon alltid från hjärtat hur man mådde och från hjärtat kan jag säga det är få som gör. Det blir mer artighets fraser typ för så gör man och det är stor skillnad. Det är få som genuint ens bryr sig idag hur nån annan mår än de själva. Trist nog skulle jag vilja säga men som sjuk lär man sig äktheten hos nån annan rätt snabbt. Tur det så behöver man inte själv ödsla energi att bry sig. Som man bäddar konceptet 😜👍🏻
Men tårarna ska ut så är det och detta kommer väl fortsätta så här så länge det krävs uppenbarligen. Tur man iallafall kan skriva om det, lägga det lite på sidan fastän dessa tårar behöver komma ut också. Jag skriver helt enkelt här det jag aldrig mer kommer få säga till henne och det är mitt andningshål än så länge.
Älskade mamma vi pratade ofta om andlighet, livet på andra sidan och tecken från det som gått före. Du trodde definitivt inte på sånt och blev nästan arg när vi tog upp om det.😜 Och tro på nått man aldrig upplevt själv vet jag är svårt men jag upplevde varenda gång då någon gick bort så klara tecken att det var uppenbart att det finns verkligen nått. Men sedan den dagen du for i väg är det borta helt. 1 vecka efter kunde jag känna detta moln med den lukten som var där på natten . Som ett moln vid mitt ansikte som följde mig bort från sjukhuset där på natten, var intill under ca 1 vecka tills det blev för mycket i all sorg att jag så ifrån, det blev otäckt på nått konstigt sätt. Efter det ingenting. Ibland står jag och bara kollar upp på himlen och tänker, var är Du? Jag vill känna igen. Som i filmen Ghost som Patrick Swayzee och Demi More gjorde och han fanns i den där andra dimensionen sida vid sida av henne och hon kunde verkligen känna det . Tänk om det är så. Nåväl kommer alltid älska dig lilla mamma var du än är och jag har verkligen turen som har pappa kvar hos mig och hoppas få ha massa massa år till💖 Ibland kan jag få lite panik då han faktiskt är 85 år och fortfarande piggelin så men inuti hans kropp är han svårt sjuk med kritisk ischemi en svår kärlsjukdom som jag också vet kommer slå till nån annanstans och då kan det bli livshotande snabbt. Men jag hoppas jag kommer få honom kvar länge länge älskade pappsen 💖
Näe nu blir det lite koll på TV för jag är stört pigg om än en jädra värk i axel och nacke. Så glor på här tills jag blir Trötter 😜
PÅ återhörande 😘💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar