Har suttit och kikat på diverse program resten av kvällen och hamnade på Sofias Änglar. Alla livsöden och människors sorg då någon går bort isch. Livet är så skört verkligen. När jag tittar på detta kan jag verkligen känna hur alla dessa människor mår som förlorat någon när och kär och allra mest då det går hastigt bort. Detta att inte vara förberedd . Vilken traumatisk chock. Så var det ju för oss också. TRAUMA. Fanns ju inte minsta tecken på att mamma skulle gå och dö från ena dagen till den andra. Hon var ju så kollad hos läkare, mådde så bra man kan göra vid 83 års ålder, inte ett dugg virrig utan mamma som mamma alltid varit liksom. Så att hon skulle dö knall och fall det hade man aldrig nånsin ens tänkt tanken på. Mamma hade ju varit sjuk på annat vis i sin mage hela sitt liv och levt med det med bravur sedan hon var 16 år. Många turer på sjukhus och akut men alltid tagit sig tillbaka. Vi pratade ju varje dag flera gånger per dag och jag fann inga tecken på att hon skulle dö bara så där.
Dagen innan pratade vi och på kvällen mådde hon ju lite dåligt men det var inget ovanligt hon hade sådana dagar. Hon hade inget åt huvudet med värk eller så ingenting. Och så får hon en massiv stroke.
Hon räknades som hjärndöd vid ankomsten till akuten . Min mamma hjärndöd det är galet svårt att ta in från ena dagen till den andre. Likaså att vi aldrig fick kontakten ens med ögonen så där som en del säger att det haft innan. Näe mamma var i den djupaste sömnen. Det var verkligen bara hennes hjärta som slog, vad de sa i allafall.
Men att stå där de timmar vi väntade på att hjärtat skulle sluta slå. Det var makabra timmar. När det drog respiratorn och hon började kvälja och Harkla då trodde man att nu vaknar hon men nej. När pappa bad henne krama handen hans och man såg hur hon försökte med fingrarna och hur hon försökte vända huvudet mot honom. Kände och hörde hon då tro? När jag sa på trauma rummet att kämpa mamma och tårarna rann, hörde hon mig? Jag vill tro det verkligen. Jag hörde då jag var på väg bort glasklart men kunde onte röra ett finger.
Detta var ett trauma av dess like denna dag och nånstans tror jag fasen inte man bearbetar trauman på egen hand. Det har gått över 2 år och sorgen hos mig är så stark än likaså alla frågor som vi aldrig fick ställa där och då. Det lovade oss en kurator eller om det var psykolog men det sket det i vilket jag tycker var riktigt dåligt. Allt var dåligt den eftermiddagen och natten, de 12 timmar det tog. Oerfaren personal som inte ens visste att mamma var döende. En del var väldigt nonchalanta och värst av allt att vi anhöriga fick passa andra patienter för att mamma skulle få pallitativ vård fyfan. Att ens säga så då man sitter vid dödsbädden. Det var så mycket som gick fel, osmakligt och nonchalant att bara det blev ett trauma dubbelt upp. Inte nog med att vaka över nån som väntar på sista andetaget sen kommer idioter rent sagt och beter sig illa 😠😠😠 Helheten av allt denna dag och natt förstärkte helt klart sorgen iallafall hos mig.
Men jag är glad att jag fick se mamma ren och fin innan hennes sista färd till landet bakom molnen. Då hon var klädd , ren, och så fin❤❤❤ Så fin att man nästan inte trodde det var sant att hon faktiskt var död där och då. Hon var ju så fridfullt fin. Den halvtimmen vid stod vid hennes kista , höll hennes kalla händer som man bara ville värma och såg hennes fridfulla ansikte, pussade henne på pannan och hennes hud var alldeles mjuk fast den var så isande kall, det är det som sitter på min näthinna än. Det var som livet stannade upp, det frös sig, det blev tomt, stilla som om klockorna stannade. Så overkligt att man knappt kunde förstå .
Men min sorg vill inte släppa. Visserligen går det längre mellan man mår dålogt nu men saknaden är varenda dag så enorm. Jag har aldrig känt mig så ensam nånsin sedan mamma dog. Rädd att liksom inte verkligen ha någon vid min sida på det viset som jag hade mamma. Det där ovillkorliga som inte nått kunde ändra vare sig man var kanske lite oense, sura osv hon fanns alltid där. Jag tror inte man hittar det någon annanstans ärligt talat. Jag kan bara ta den natten jag själv höll på att dö hur jag mitt i detta vita ljus fick panik att min dotter inte fanns där och jag minns innan jag gick in i dimman hur jag sa till att RING MIN DOTTER!!! Som att jag vill inte dö om det nu var så innan min dotter kom så var känslan. Jag hoppas verkligen mamma kände att jag fanns vid hennes sida.
Men när jag vaknade upp på intensiven där helt ensam , den rädslan att just vara helt ensam. Hade mamma levt hade hon varit där det vet jag. Man var så jädra liten på nått sätt och fasligt ensam.
Man kan likna det som när man fick barn lite. Jag var vettskrämd då jag var helt ensam även då att jag skulle börja föda hemma ensam, få värkar och inte ha nån vid min sida för så var det ju då. Fast min mamma var väldigt sjuk då sov hon hos mig sista 10 dagarna innan jag födde. Och hon fick en sjuksäng den natten på BB och fanns trots att hon var väldigt sjuk själv hela tiden vid min sida tills min dotter kikade ut 16 timmar senare. Så tacksam att hon fanns där då❤ Det hade varit Så hemskt att föda ensam och inte ha någon att dela detta under med.
Så saknaden är enorm😢 Nu har jag förmodligen fått en Blodsjukdom och jag är så rädd vad som komma skall. Vad är detta för skit? Hur kommer allt bli? Och jag ska utredas i massor, galet mycket utredningar som det verkar och jag är så rädd att vara ensam just då.
Att vara ledsen och sörja är de få som förstår det ses mest som suck sörjer du än när det gått så lång tid eller gå vidare, påt igen osv. Jag är heller inte den som brutit ihop nånsin för nått utan haft kraften att orka vilket jag idag inte har. Det har hänt för mycket i mitt liv på så kort tid helt enkelt att påt igen finns inte. Och jag tycker att är man ledsen så måste man få vara det vare sig det gått 1 vecka eller 3 år. Dessutom har jag på det sista 3 åren förlorat min bästa vän sedan barndommen och en väninna till i min ålder och då gör sig döden så påmind och skrämmande att vem som helst, när som helst kan drabbas. Min ena väninna pratade jag med på morgonen , hon lag sig på kvällen och dog i sin säng.
När sorgen och saknaden griper tag ibland är det bara så och man ska inte behöva be om ursäkt eller känna att man är nått miffo. Alla har vi olika känslighet inom oss och det måste man acceptera. Finns de som tar allt med en klackspark vilket jag då kan tycka är onormalt och empatilöst i så fall men också en variant helt klart. Men jag är jag och det tänker jag inte ändra på.
Den enda person som kunnat läsa mig var min mamma för vi stod varann otroligt nära. Utan ord kunde hon se och förstå. Och allt det saknar jag så innerligt idag. Det är som ena halvan av mig alltid är borta och jag vet inte om den nånsin kommer tillbaka ? Det är bara förbaskat tomt sedan den dagen hon lämnade 😢 Och nånstans tror jag hon idag från son himmel skulle säga som bilden❤
Jag hoppas bara att jag nån gång ska få glida på lite räkmacka och inte alltid behöva kämpa hela tiden. Och att krafterna ska komma tillbaka. Tyckte idag för några timmar att jag kände mig lite piggare från denna enorma trötthet som varit så kanske kanske är den på väg tillbaka om än i små små portioner denna ork. Jag hoppas det👍🏻
Nu ska jag glo lite på TV tills jag blir Trötter. Ute har det regnat så det dånat under kvällen. Riktigt uschligt höstväder. Då tog jag mitt ett långt varmt bad med tända ljus och bara slappnade av, god mat blev det innan med för jag lyckades rejält med min köttfärslimpa 😜
Så nu har jag lassat ur lite till här i bloggen med allt det tunga så det slipper ligga i ryggsäcken och gro 😜
Med det säger jag på återhörande och tänder ett ljus i mörkret för Alla De mina som hastigt lämnat sista åren nu. Älskade mamma, Helene min bästaste vän sen vi var 5 år, Sonja min goaste granne nånsin och Kate som alltid fanns ett telefonsamtal bort❤❤❤ ❤ Saknar er enormt❤
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar