Söndagen här och dagen före jag ska in för testerna inför radiovågsbehandling igen. Det är nu 1 år sedan fast gått över 3 månader pga corona då. 1 år sedan jag hamnade på sjukhuset och höll på att dö. Då de trodde jag hade spondylosdiskit fast det var resorbtionsfeber bara. Och att idioten inte visste vad jag gått igenom med denna radiovågsbehandling så sket han i att ens lyssna vad jag sa och gav mig intravenöst utan att ens röntga. Mitt liv rann ur mig och 3 dagar på intensiv och avdelning. Detta var ju inte fel på operationen utan bara min kropp som reagerade med feber efter men så olyckligt att de på sjukhuset inte ens fattade vad jag pratade om och bara antog. Så i mitt minne blir det ju lite traumatiskt nu fast jag vet att jag kommer må toppen efter denna gång så klart. Men jag åker ensam som alltid och det är lite läbbigt. När de ska ta stora hjärnnerven ska min väninna köra mig. Jag gjorde ju den förra året också och de var lite läbbigt att köra hem. Jag var så klart inte påverkad mer än halva skallen bortdomnad så känslan var lite scary så därför väljer jag att nån annan kör mig nu då jag ska göra den. Så i morrn startar test dagarna vilka nivåer som skall brännas, spännande.
Är orolig för älskade pappa med som blir bara mer och mer förvirrad. Nu är det värre än nånsin och konstant hela dagarna. Idag riktigt illa det gick nästan inte att prata då allt var galet. I natt hade nån stått vid hans sängkant och tagit hans alla strumpor. En man från där han bodde i alla år, älskade pappa 😢😢 Så får han se honom nu efter ska han fråga vart han fått sina strumpor från, hmmm. Så ledsamt. Mot kvällen var han hos sin syster och måg utanför stan på deras veranda. Han hade cyklat dit men de var inte hemma så han satt och väntade där. Och inget är ju sant 😢😢 Sen frågade han mig hur han skulle cykla hem vilken väg som var bäst, lille❤ Jag försökte lirka att han skulle komma tillbaka liksom till verkligheten men det gick inte. Åh det är så svårt att se honom bli så här😢😢 Finast lilla pappa❤ Min hero genom livet, ja tänk hur det kan bli va. Jag som är super känslig mår så dåligt att höra hur han förändras samtidigt som jag knappt fått se honom sedan i mars. Man tänker hade detta gått att undvika om han blivit stimulerad av det normala, vi som alltid träffades flera dagar per vecka liksom. De han haft att göra med är ju svårt dementa och de var ju inte pappa. Så att umgås med svår demens och bara höra rappakalja hela dagarna. Ja det är tufft att se sin älskade försvinna fy😢😢😢 han är ju den enda jag har kvar. Men det värsta är att denna pandemi satt stopp att vi får ses och det görs få insatser för att få det att funger där pappa är. Hatar detta att min pappa försvinner från mig utan att jag ska få vara vid hans sida, det är fan inte okej. Sedan hade det blivit stopp i hans kateter i förrgår natt vilket är ett jädra skämt att de ens blir. Alla blodförgiftningar innan var ju pga slarv med katetern, vad fan gör de??
Näe tänk om jag hade kunnat ha pappa hemma. Men hans vårdbehov pga amputerade ben är ju 100% de klarar man ju inte ensam. Jag är ju slut i hela min kropp och kan ju knappt bära 1 liter mjölk längre utan att bli dålig själv. Men jag lider varje dag att ha honom där, det gör så ont ont.
Nu har jag gjort allt klart inför operationen. Städat, tvättat och bilen tipp topp till i morrn. Doftgran med bubbelgum lukt insatt hehe och bilen den blänker ren och fin.
Köpt med mig lite go dricka sådan där resorb aktig så man får energi efter och frukt och kaffe ska med👍🏻 Men i ärlighetens namn känner jag mig lite ensam att dra själv men men bra kvinna reder sig själv 😜
Nu ska jag duscha, fotspaa så man är fräsch i morrn men kan inte låta bli att gråta lite då jag bara tänker på pappsen just nu.
Det var iallafall skönt att babbla lite med min väninna i dag. Hon har gått igenom snarlika liv som mig, också förlorat båda föräldrarna under tragiska omständigheter och vanvård mm. Hon är den enda som förstår så väldigt gott att prata med, en sådan där riktig vän verkligen ❤. För man blir väldigt ensam i detta då inga vill prata om det. Det är en jädra ytlig värd vi lever i mellan varven 😩 men men alla kommer gå igenom sorgen att förlora sina älskade föräldrar, ingen går fri från det förutom de självgoda egoisterna som enbart tänker på sig själva då.😠😠
Nåväl, dags att göra klart allt. Med det säger jag på återhörande och natti natt 😚❤
Till mamma uppe i himlen så tror jag att hon är med mig i morrn på nått vis från den andre dimensionen. Vet att du finns där.😉❤❤❤❤❤ Men så saknad här på jorden😢😢😢
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar