Näe nu får det räcka med sorger😢😢 En vän till oss sedan många år hittades avliden för 3 dagar sedan i sitt hem😲 VAD är det som händer? 3 stycken nu på ca 3 veckor hastigt avlidna bara sådär. Så fruktansvärt 😢😢
Och vårat sjukhus är FULLT nu på IVA med svårt sjuka covid patienter så det får transportera till andra sjukhus 😲 Grundskolan och gymnasiet klappade i hop också det fick gå hem på dagen usch detta börjar bli otäckt nu och vi är bara i början av en lång kall vinter då viruset kan frodas. Jag låser mig inne nu.
Jag var på sjukhuset i förmiddags på ortopeden inför min axel operation. Hade med mig både visir och munskydd men fick en chock då sjukhuset fasen var folktomt. Slussades in på ett rum direkt och läkaren hade visir och det kändes väldigt bra. Undersökte och gjorde ultraljud och visade hur operationen skulle gå till. Arthroskopi och man sågar av nyckebenet en bit 😲 kan även behöva klippa av biceps senan vilket då gör att biceps muskeln hamnar lite längre ner i armen😲. Det är en låååång rehabilitering på uppemot 1 år och en operation som kommer ge rejält med smärta efter 😲 De flesta måste äta antiinflammatorisk efter vilket jag har VARNING på. Så allt lät ju allt annat än hallon om man säger så😲
Han förklarade att dels har ju jag MCAS och tål inte mediciner, kan riskera bli allvarlogt sjuk plus att jag har en utbredd smärtproblematik i hela kroppen vilket kan leda till att jag även efter operation kan åka på smärtor. Han ville remissa mig till erfaren axel sjukgymnast, ge mig 1 år att kanske kunna träna upp armen och verkligen slippa denna operation då vissa faktiskt gjort det med rätt träning. Åh självklart gör jag det👍🏻👍🏻 Jag har ju varit livrädd för denna operation dels för min mastocytos att jag faktiakt kanske inte ens tål sövningen , hamnar på intensiven osv. Och all värk som jag inte kommer kunna smärt lindra efter blir ju lite absurt också. Så 3 nov sätter jag igång nu ska axeln jädrar i mig tränas och jag hoppas verkligen min nacke kommer klara detta. Är ju samma sida som min ilskna huvudvärk sitter. Men jag kommer göra allt nu så länge jag inte åker på galenskallevärk attackerna och mer inflammationer i axeln.
Sen har jag blivit lite ledsen över vissa saker. Att man gång på gång ska behöva försvara att man har en sjukdom som inte är att leka med. En sjukdom jag faktiskt höll på dö av bara för 1 år sedan. Att gång på gång försvara detta och kombon nu corona, MCAS som betyder att jag inte tål massa mediciner om jag skulle bli sjuk och därav måste isolera mig nu när corona löper amok här. Så förbannat trött att be om ursäkt liksom. Jag bad inte om att få mastocytos. Nått hände för 1 år sedan i.o.m den livshotamde anafylaxi jag fick. Jag gav mig inte denna sjukdom, jag bad inte om den. En idiot gav mig intravenös antibiotika jag sa till att JAG INTE TÅLDE och mitt liv rann ur mig. Jag måste hålla mig borta från potentiell smitta, från människor som lever de vanliga livet och kan föra med sig smitta osv. Jag kan inte chansa för att göra andra nöjda och riskera mitt liv varför skulle jag det??? Och från och med NU tänker jag inte be om ursäkt att jag har en sjukdom som jag inte själv valt. Att jag är sjukpensionär ja i princip då be om ursäkt för att mitt liv blev så här . Inget av det jag drabbats av har jag valt själv. Och jag kan inte göra mitt liv ogjort för att passa in i det normala. Mitt liv har inte varit normalt sedan 23 år, den dagen olyckan hände och jag har kämpat 23 jädra år för att hamna där jag är idag och det har fan inte varit gräddfilen jag åkt fyfan.
Jag ligger inte på arslet och latar mig om dag6arns , har jag aldrig gjort. Att vara sjuk är ett jobb dygnets alla timmar , utan semester, utan helger och högtider . Bara för solen lyser eller det är midsommar försvinner inte mina smärtor. Jag kan heller inte ta ledigt 4 veckor på sommaren från det för att det är semester. Varenda sekund av dagens timmar jobbar jag med mina smärtor på ett eller annat sätt både fysiskt och psykiskt. Tror fan ingen mänsklig vill byta till det jag haft/har, de skulle inte palla 1 vecka. Det tog mig 8 år att förlika mig med detta nya liv. Lång tid på rehabhem uppe i Alfta. Det var ett rent helvete ärlogt talat och kag trodde då att jag aldrig skulle kunna åka hem och ta vid som ensamstående mamma till en 8 åring. Det var så snälla på rehabhemmet att jag fick ta upp min dotter dit sista 2 veckorna av min vistelse för att även hon skulle få hälp att förstå att jag inte kunde bli den mamma jag var innan olyckan men med rätta verktygen och ställa om livet till den olyckan gjort mig så fanns det ju ett liv också om än inte som det jag hade innan. Minns min läkare sa att du får säga hejdå till ditt gamla liv och välkomna det nya . Och han sa du har 2 vägar att gå. Endera tar du kommandot över skadan eller blir du den. Självklart tog jag det första om än det tog 8 år efter den rehaben att få till. Tuffa jädra 8 år. Så jag säger som så , säg aldrig att jag inte gjort/gör nått😠😠
Är så less på att försvara rent sagt så fan!!!!! Jag är den jag är, den jag blivit av allt och duger inte det kan jag inget göra helt enkelt. Men jag är jävligt tacksam att jag genomgått allt med huvudet/ förståndet i behåll om än det varit tufft men erfarenheten har gett mig så mycket positivt också. Förmågan att fånga dagen för det lilla, att inte ta förgivet, empati inför andra, medmänsklighet ja listan kan göras lång. Men att göra under av det lilla många gånger som gör att man orkar lite till . Det besitter få kan jag säga för det måsta man med erfarenheten förvärva.
Helt enket jag sitter inte på nått arsel, latar mig på bekostnad av någon annan . Finns en fet gedigen journal på det jag har sedan 23 år bakåt, allt jag genomlidit , dokumenterat!!!!
Näe vissa saker gör en så jädra ledsen😢😢😢
När man blev ledsen förr fanns ju alltid mamma där som man kunde prata med. Det är det jag mest saknar sedan hon gick bort att hon alltid fanns där bara ett samtal bort och genom att babbla en stund å få boost så blev allt bra igen. Mamma är ju alltid mamma så är det ju❤. Åh ja jag har min älskade pappa kvar men sådana samtal går inte så bra nu längre och det gör ju att man har liksom ingen att prata med på det vis man bara gör med mamma och pappa😢. Åh det är tuffa tider nu sedan pandemin slog till och att man är i en riskgrupp. Men att då också behöva gå i försvar för det gör mig ledsen och arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar