Ikväll blev en sådan jobbig kväll igen då jag saknar dig så det gör ont. Denna pandemi som råder nu är inte att leka med. Jag är glad att du inte fick uppleva detta. Glad att du slapp uppleva allt med pappa som blivit sista åren. Men saknar dig❤ Saknar den vän och mamma du alltid var som man alltid kunde ringa till om något blev jobbigt och på nått sätt få andan tillbaka och påt igen. Dessa 3 år du varit borta har varit det mest både fysiskt och psykiskt jobbigaste i mitt liv. Allt ansvar som satts på mina axlar att styra upp allt sen du försvann. Mitt i allt som även drabbat mig med operationer, svår sjukdom, oron över pappa och hans svåra alzheimer nu. Känns som jag är den enda som måste hålla ihop just nu fast jag själv är så trött att jag vet snart inte vad. Min utmattning eller kollaps som skedde i vintras gör sig till känna så fort det blir lite stressigt och jag faller direkt ner till ruta 1 gång på gång. Har inte funnits nån tid alls för återhämtning känns det som. Inte heller nån positiv feedback.
Det är fruktansvärt tungt att se pappa dag för dag försvinna in i hans egna lilla värld. Det är knappt vi kan prata i telefon längre då allt är bara vimmsigt och känns som samtalen mer blir att jag lyssnar men vi kan inte samtal mer. Jag har sista tiden bara fått lagt på luren då det bara inte gått att föra ett samtal. Och man får sådant dåligt samvete. Han förstår inte längre, han har syn hallucinationer nästan varje dag nu och jag har förlorat min stora trygga pappa för jag vet ju att detta bara går utför nu och det är så jobbigt. Ibland känner jag mig bara tom som om alla tårar är slut och att man blir blaze. Sen kommer dessa jobbiga ibland dagar, timmar eller minutrar då man blir så galet ledsen och gråter för att på nått vis tömma ur allt för att orka igen. Att vara anhörig till nån med alzheimer är nog det tuffaste man kan gå igenom. Man behöver prata om det för att orka men när ingen förstår är man likt förbannad helt ensam i det.
Pandemin gör ju inte saken bättre och denna isolering från vänner och livet i stort. Det är snart 9 månader nu detta pågått med undantag från fåtalet dagar i somras då det var lugnare. Men i ärlighetens namn vilket jävla liv det blivit. Utanför dörren står en dödlig pandemi liksom och inte ens åka och handla mat är för givet längre. Det börjar bli tungt nu detta. 5 personer jag känner har insjuknat bara denna vecka.
Jag tänker på dig varenda dag❤ och mellan varven flashar den där dagen jag hittade dig i sängen och det sista minutrarna i ditt liv så ofattbart overkligt än. Hur jag stod där och bara såg dig ta ditt sista andetag och sen var det slut. Det värsta jag varit med om😢 Jag som alltid fixat och trixat och fått allt att bli bra igen liksom. Men jag kunde inte få dig bra 😢 och hur jag tänker på kvällen innan du ringde och mådde så dåligt och skrek och jag sa att vi åker in till akuten men du vägrade för du orkade inte. Gång på gång tänker jag, tänk om du bara gett med dig, hade du levt då? Jag frågade ju läkarna om det hade blivit annorlunda och det svarade nej, detta hade skett ändå och jag vet ju det innerst inne om än det mal, tänk om.
Hur mycket jag än vill glömma den kvällen jag satt där och väntade på att ditt hjärta skulle sluta slå, så makabert. Så är det det som sitter på min näthinna hela tiden. Jag vill ju minnas allt annat , det fina.
Den natten förändrades precis ALLT. En bit av mitt hjärta slets ut på nått vis. Hela jag förändrades och jag försöker verkligen hitta det positiva varje dag och visst det finns men du saknas så och det har blivit ett stort hål i mig.
Jag vet att pappa också kommer fara härifrån och bara tanken att en gång till gå igenom detta fy. Efter det känns det som att inget finns kvar här, vill jag ens vara kvar här med alla tråkiga minnen? Det är för mycket tråkigheter som hänt här och jag tror inte dessa går att lappa ihop tillvaron just här. Känns som för att hitta livet igen krävs förändring, få nya vyer, nya fina minnen på nått vis. I mitt hjärta kommer du alltid finnas med vart jag än tar vägen. Men saknaden tror jag alltid kommer vara tuff då vi stod varann så nära du och jag. Fasen vi gjorde ju massor ihop i alla år. Vi var inte bästa vänner i tonåren hehe men från det jag fick egen bostad blev du min bästa vän förutom att vara mamma. Så tacksam för det❤
Men i kväll kom en sådan där enormt jobbig kväll igen då tårarna bara forsar och det känns utomjordiskt jobbigt att du inte finns här med oss. I veckan hade ju jag namnsdag och telefonen ringer och det var din bror som ringde och grattade mig så gulligt❤ Ingen annan hade uppmärksammat det men du gjorde det ju alltid i alla år. Sånt saknar jag dessa små små gester av omtank du alltid hade. Sånt finns inte längre. Så blev så innerligt glad att S då ringde. Han är ju trots allt länken till dig om man säger så, din bror. Vi pratar flera gånger per vecka nu han och jag och han är så omtänksam, precis så som du va❤ För när man är ledsen är det gott att få prata med nån som verkligen har empatin, de är få förunnat i dag.
Du ska veta att dotra än har svårt att prata så där innerligt om din bortgång, hon har stängt inne massor tror jag då jag märkt att när jag tar upp detta har hon gråtit rejält och säger att hon orkar inte. Men är kanske svårare för henne att sörja öppet som lever ihop med sin partner. Jag bor själv och gråter då jag behöver och ingen behöver gnälla eller lida över det. För så är det ju att har det gått 3 år då ska livet rulla på som om inget hänt, larvigt att minnas osv, så resonerar ju vissa😩. Men sån är inte jag. Gråter jag så gör jag och tänker fan inte be om ursäkt för saknaden. Då får det vara rätt och slätt för känslor kan man inte styra efter vad andra tycker.
I min mediala värld eller hur man ska säga önskar jag att jag fick nån form av tecken. Jag kan förnimma doften från dena där natten av och till. Doften av sockersöt varm vanilj för så luktade det den natten. Och som ett moln följde med mig ut från rummer, ner genom hissen där på natten. Kunde känna det av och till i början även nu oftast när jag är ute och kör bil. Det var ju det du älskade , åka med då vi bara drog nånstans en dag och hamnade där vi hamnade typ. Så ibland kan jag känna❤
Älskade mamma❤ I morrn blir en tung dag då jag ska besöka pappa igen och se honom förvirrad och inte alls lik min pappa på nått vis. Inte får jag krama honom ens för denna jädra corona. Usch det är så tungt 😢
En dag när allt blir lugnt, pandemin är över ska jag bara ta min bil och åka iväg till nått ställe där det är lugn och ro. Jag vet ett ställe nere i södra Sverige jag skulle vilja besöka ett spa. Bara ta hand om mig själv. Detvkommer ta tid efter allt som varit. Från mina mögel bostäder, all oro över pappa, alla mina turer i vården, återhämtniar och mon totala utmattning som behöver tas om hand. En dag så❤
Nu är klockan mitt i natten och jag måste sova lite inför morgondagen. Jag hoppas du har det bra där i landet bakom molnen älskade mamma❤ Nu har jag fårt både böla av mog och skrivit ner det jobbiga och på nått vis läggs det inte i bagaget och tynger ner en , det är bra att skriva och lägga det nån annanstans.
I morrn är en ny dag och på det säger jag på återhörande och sänder den varmaste tanke till dig mamma var du nu är, äskar dig för ALLTID ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar