Dag 2 efter implantatet och jag mår toppen, så skönt. Bara ett pytte litet blåmärke på bröstet men inget ont eller så. Trodde ju att detta skulle känns mer att få en sändare inskjuten i bröstkorgen uhu😓
Sov toppen gott i allfall i natt men hade bullat kuddar på vänster sida så jag inte skulle kasta mig åt det hållet i sömnen hehe.
Det är idag 1 vecka sedan jag slutade röka också 🤗🤗 Vilket gått förvånansvärt bra också det. Inget sug, inte nått. Men å andra sidan var denna gång 1000% motiverad om man ska säga så. Synd bara att nått hemskt måste ske för man ska vakna upp typ.
Jag har nu en vecka utan några tider alls vilket är skönt. Nästa besök är kardiologen den 30,de nov då både jag och dotra ska dit. Hon ska ju också testas noggrant nu vilket är skönt. Så väntar vi på gen mutationen som skall ta ca 1 månad att få fram dna.
Nu blir det lugnt och lite TV tittande innan sömn tåget kommer. 😉
Började se den danske dokumentären Är du där pappa och slutligen Farväl pappa på SVT play. När en familj drabbas av demens då deras man, far insjuknar och fram till han avlider i det. Hur de anhöriga mår, hur man tacklar att den man älskar försvinner i denna så hemska sjukdom demens. Detta var en sådan bra dokumentär som i detalj visar hur svårt det är när man drabbas. Jag sĺungades tillbaka till 2018 då pappa började. Älskade pappa ❤ Minns vår sista normala lunch vi hade ojoj. Pappa hade åkt ner på stan tidigt på morgonen för att köpa den bästa färska fisken det hade, hälleflundra. Han hade sagt att den måste vara bästa då han skulle ha sin dotter på middag åhh😢 ❤❤❤
Jag lagade ordning och han fixade fisk skyn den av senap,curry och vatten som han alltid gjorde så himla god till alla fisk. Vi åt så vi nästan storknade av denna hälleflundra han köpt. Vi hade en så mysig dag han och jag, den sista där hemma😢 Dagen efter fick han blodförgiftning, hamnade på korttidshemmet som höll på ta livet ur honom och han kom aldrig mer hem, älskade pappa. Det var som denna dag var uträknad den vi fick han och jag.❤
Suttit och sett dessa dokumentärer och gråtit här då jag minns så väl hur det var. Hur jobbigt det var för mig att vara ensam inte ha syskon som hjälpte till som de hade i dokumentären. Det var flera stycken och kämpade, jag var ensam. Ensam att fatta beslut gällande pappa, ensam att fixa med allt, ansvar mm. Idag fattar jag knappt att jag pallade allt. Mest av allt den enorma sorg att förlora min sista förälder jag kämpat så in i kaklet för i över 4 år. Som jag vakade över så många gånger och trodde det var sista gången tills den dagen också kom och jag stod där helt ensam med min pappa på rummet då han mitt framför mina ögon drog sina sista andetag och dog. Än i dag forsar tårarna bara jag tänker på den stunden. Hur jävligt ensamt det direkt blev när han slutade andas där. Fyfarao säger jag, tiden stannade verkligen och det var fruktansvärt att stå där helt ensam verkligen 😢 Fasen jag stod och pratade med min pappa som inte längre andades och bad honom flyga ut genom fönstret och upp till mamma. Tror aldrig nånsin jag kommer komma över den stunden, det jag såg, det som hände och hur jädra ensamt det blev efter fy.
Men denna dokumentär var så fint fjord, så värdig och så informativ hur jädra tufft det är att drabbas av demens för den sjuke men lika tufft för de anhöriga om inte snäppet värre alltså. Så nu har jag bölat igen då , har ju så lätt för det😉 Men skönt att böla ut känslorna så det jobbiga inte etsar sig fast i nån tung ryggsäck och gnager, så tänker jag. Att gråta kan faktiskt vara skönt också och man rensar lite inombords.
Så med det säger jag på återhörande och natti natt 😚❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar