Det som hänt mig för ett tag sedan att nån går bakom ens rygg och ljuger och anmäler har satt stora spår. Detta har gjort att för mig kan detta vara vem som helst som står mig nära speciellt då endast ett fåtal vet specifika saker som hänt mig och anmälan hör till en sådan sak.
Detta gör att man inte längre har någon lust att prata med nån för jag kan inte lita på någon efter detta. Detta resulterar också att jag kan förlora helt fel personer vilket är hemskt. Att gå och anmäla anonymt istället för att gå till personen det gäller och fråga behöver du hjälp, påminna om saker man kanske glömt då mitt liv har varit så kaotiskt efter mina föräldrars död och framförallt alla åren med min älskade pappa som var minst sagt kaotiska ofta. Nära döden vak gånger flera stycken, vak på sjukhus och i äldrevården i över 4 år och att finnas för min pappa som både han och jag var i extrem chock efter att vi fann mamma så som vi gjorde och massa massa annat otrevligt. Att då gå och anmäla, verkligen pissa på nån som redan ligger det är för mig ofattbart. Och jag hoppas verkligen den som gjort detta får ett tillfredställande liv nu fyfan säger jag. Att man kan vara så genuint vidrig.
Det väldigt tråkiga är att jag kan ha förlorat även gediget bra vänner på grund av detta då jag inte ha en aning om vem detta kan vara mer än en kvinna som är så ynklig att den inte kan stå för vad den gjort, dessutom ljugit . Det finns bara inte ord kvar hos mig för vad jag tycker om sådan människor.
Hädanefter kommer jag aldrig mer säga något relevant mer än till min egen dotter. Jag vet att jag har en sjudundrande intution i min mage och kanske kommer den ge sig till känna när allt lugnat och lagt sig. För det är ju så att när man ljuger kommer det ikapp en så småningom och man försäger sig. Det brukar vara så. För eller senare. Aldrig aldrig mer kommer jag berätta nått mer ingående än om himlen är blå, solen skiner etc.
Nu ska jag koncentrera mig på det viktigaste jag har i mitt liv och det är mitt hjärta. Att det ska må så bra det bara kan, inte utsättas för någon skit mer. Med ett trasigt hjärta blir inte livet mycket.
Och jag tänker fortsätta skriva min dagbok som jag gjort ganska länge nu så jag har på pränt vad som händer då det händer men utesluta andra viktiga saker som sker.
Nog om vidrigheterna så blev jag uppringd i dag att min operation att få denna bandspelare inopererad kommer ske på måndag morgon på sjukhuset. Detta görs under lokalbedövning med ett litet snitt på ca 2 cm i bröstet. Operationen tar ca 20 minuter och sen kommer man få nån slags fjärrkontroll man ska ha med sig alltid för att när nått sker, symtom trycka den mot bröstet så det spelar in direkt när nått händer. Därav kan man se då vad som händer med mitt hjärta direkt. Denna kan man ha i åratal sittande i bröstet tills man ser exakt vad som händer med hjärtat. Tack o lov har jag nu hjärtmedicin jag alltid kommer få äta och som jag hade turen att tåla. Som blockerar stress på hjärtat och slår till om hjärtat blir ansträngt och slowar ner takten.
Allt detta är så mycket att ta in just nu, en enorm oro i kroppen. Förbannad att ingen sagt att jag faktiskt har ett hjärtfel, varför???? Detta är ju fan så skrämmande. Man kan inte lita på nån ju. Och trots att jag haft flertalet episoder och det stått i min sjuk journal att jag har detta har jag ändå fått höra "lilla gumman du har ångest" ÅNGEST!!! jag har ett hjärtfel för bövelen som gett dessa symtom i alla år. Mest av allt vad är det för folk som jobbar i vården de jag träffat som undanhåller nått sådant???
Så många EKG,n jag gjort och underst på pappret står alltid QTC tiden hur kan man ha missat det i samband med det symtom jag haft och härrört det till ångest?? Likaså har det setta anant fel också som man ignorerat. Fattar inte det. Och är det nu så att jag har denna gen mutation SCN5 de testat mig för nu har även min dotter den och min mamma hade det också. Vilket då innebär att min dotter även har ett hjärtfel som kan leda till plötslig död. Håller man käft om sånt??? Jag kommer aldrig mer lita på nån/nått.
Att jag kommit hit jag är i dag med detta är för att jag själv läst och tytt min journal och ifrågasatt vad har jag på mitt hjärta som det gång på gång står om är oförändrat sedan det och det datumet. Att jag hade turen nu att få en ny läkare på min vårdcentral som lyssnade vilket få gör idag. Istället kommer det in i journalen att man är fräsch, välmanikyerad, färgar håret, rökare och orelevant skit. Ja jag har t.o.m haft andras journaler och undersökningar i min journal som jag fått ringa om. Man blir faktiskt mörkrädd.
Ta bara mina smärtor i höfterna som jag inte än vet vad det är som gör att jag kan gå längre där man slängde till med arthros för det är lättast så man närmar sig 60 år och är gråhårig typ. Och man sätter in nån jädra träning som gjort mina ben ännu värre då det är fel diagnos. Nu lyckades jag få en röntgen efter många om och men som visade noll arthros vilket jag redan visste men blivit idiot förklarad med.
Jag vet att detta kommer från tryck på spinalkanalen och rottryck i vissa kotor i ryggraden då jag har diskbråck mellan de flesta kotorna från halsryggen ner . Och trycker det i plant liggande MRT röntgen då trycker det än mer om jag står upp då det är då benen domnar bort helt och smärtan blir olidlig . Vilket gör att min rygg med alla diskbråck och tryck måste röntgas stående för då kommer man förstå alla mina problem jag har i benen och höfterna. Så detta ska jag bara ha stående MRT. Detta finns i Umeå på sjukhuset där och dit ska jag, finns inget annat. Så less på detta lilla gumman och du ser så pigg ut och massa på kastade skit diagnoser som inte ens är sanna.
Ja tvi vale säger jag om det mesta just nu. Focus mitt hjärta 💖
Just nu hade jag gjort vad som helst för att få ringa min mamma eller pappa❤ Få vara lite liten och få tröst så som bara en förälder kan ge vare sig man är ung eller gammal. Att få tråkiga och allvarliga diagnoser är inte kul och man blir orolig och dan även om man är gammal. Man känner sig så ensam och rädd och nått min mamma alltid gjorde var att följa med då det var tuffa saker i livet. Hon visste för hon var själv sjuk sedan hon var 16 år. Hon var med mig då jag födde min dotter trots att hon just då var svårt sjuk fanns hon vid min sida hela den natten som stöd då fadern till mitt barn bokstavligen sket i det. Då jag förlorade balans och hörsel och det misstänkte tumör i hjärnstammen fanns hon med likaså då det misstänkte propp i min hjärna. Då jag gick igenom tuffa undersökningar i min tarm var hon med som stöd och alla operationer i mitt knä. Jag har haft en enorm tur att ha föräldrar som verkligen funnits för mig då livet varit tufft. Men denna gång hade jag verkligen behövt ett stöd för hjärta är hjärta och det är fruktansvärt läskigt nu.
Tack o lov när det gäller detta kommer man få ett team där på sjukhuset och det känns ju skönt så när man är där. Nåväl några dagar kvar nu till måndag .
Med det säger jag på återhörande 😚💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar