2 dagar kvar på detta år idag. Varje år önskar man ett bättre nytt år men i ärlighetens namn har de sista åren bara blivit värre och värre. Ta bara covid smittan uhu!! Här har vi rejäl smitta nu och i hela vårt land. Värst drabbade de äldre och inläggningarna är rejält höga nu i vården men inga restriktioner över huvudtaget. Trots den enorma smitta och nya mutationer i kina kollar vi inte ens upp resande från Kina som kommer hit, näe låt smittan i Sverige löpa på huvudsaken är ekonomin trist nog.
Men man börjar bli trött nu på att vara isolerad liksom, fruktansvärt tråkigt. Skulle vilja gå på fest, ut och dansa, se folk bara. Min bästa väninna har sin årliga nyårsfest i morrn som jag alltid gått på då jag tycker hon är grym som fixar så varje år. Inte varit där sedan pandemin bröt ut och saknar just gemenskapen man hade förr. Men törs ju inte då jag är ovaccinerad att vara bland olika man inget vet nått om, vart de varit, hur de skyddar sig osv. Så jätte jätte trist.
Jag hoppas verkligen 2023 blir ett bättre år och att denna corona försvinner och aldrig mer visar sig. Hoppas kan man ju alltid tänker jag 😉 Näe allt känns bara väldigt trist just nu tycker jag. Börjar fundera över denna värk överallt i kroppen med som inte har 5 minuters vila utan värker på 24/7. Om den möjligen kan komma av min hjärt medicin? Står ju så på biverkningar. För denna värk är nått jag inte haft innan på detta vis,
NÄE glad att detta år är snart förbi för inte mycket positivt har varit. Detta år som skulle bli MITT år som jag skulle ut och resa, tid för återhämtning efter pappas bortgång mm. Då slog coronan till lagom till sommaren SÅKLART så man inte orka nått efter det. På det hjärtfel och den enorma oro vad mitt hjärta kan göra med mitt liv😢 Bara helt otroligt att ingenting kan gå med fördel nån gång?? Men men nu väntas ju ännu ett nytt år må det bli ett bra sådant.
Så mycket jag skulle vilja berätta om som har varit, är etc. Men finns ingen längre att berätta för som mamma och pappa❤ Ingen att anförtro sig det där innersta för som man bara gör för sina föräldar. Finns ingen som kan axla den rollen och så jädra tufft att gå miste om när man alltid haft den fördelen i livet. Kommer man nånsin över sina föräldrars död?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar