Ny vecka igen planlös som alla andra veckor. Vad är det för liv man lever egentligen? Man har all tid i världen ja förutom att man är lite skruttig just nu och måste vila och återhämta sig men sen då? Man sitter här och glor på tapeterna, lagar mat, städar, pysslar lite som alla andra dagar, tvättar och inget mer. Nått litet skoj kan ev hända till helgen sen går veckorna igen i detta liv man bara har en enda gång här på jorden. Rätt patetiskt egentligen vad det blev av livet. När man var före 20 hade man vida planer på giftermål, familj ja men detta Svensson liv som då var det ultimata trodde man då🤣. Bra jobb, tjäna pengar , villa och hela köret. Jo det hade jag allt det ett tag men nej tack till det som definitivt inte var nått drömliv fy! Så klart var vi fel kombo och att ens tro det skulle fungera. Så kom singel livet, ensamstående mamma redan under graviditeten och en tung lott på axlarna att vara både mamma och pappa i slutänden. Min bästa tid i livet samtidigt den tyngsta att vara ensam om allt. Men å andra sidan hellre helt ensam än ensam i 2 samhet. Fast ärligt hade jag gärna delat graviditeten med den som gjorde mig gravid. Graviditet är ju det största i livet som ska komma till av kärlek och meningen att man kanske ska kämpa tillsammans och ha nån att dela allt med framförallt väntan som är jätte tuff att bära ensam då man vid första graviditeten är rädd så klart. Allt som händer i kroppen, lyckan, skräcken inför förlossning mm. Tur jag hade min älskade mamma vid min sida den dagen💖 Hade varit enormt tufft att föda ensam tror jag.
Och mina föräldrar som alltid fanns vid vår sida sedan💖 lite så vi fick dela på min pappa men det gick det med. Livet har varit enormt tufft på många sätt men man har kämpat sig igenom det med huvudet högt. När man sen börjar bli äldre blir tiden allt dyrbarare på nått sätt. Man vill njuta av det fria livet som nu återstår på nått sätt. Göra sånt man inte kunnat förr för en dag kommer ju ålderdommen på riktigt vilket börjat skrämma mig då jag följde pappa varenda dag hans sista 5 år. Vilket liv😢 Han kämpade mot sjukdom hela tiden då livet gång på gång var på väg i från kämpade han sig tillbaka med sina sista krafter. På ett boende, fast där näe tvi vale vad det skrämmer mig det jag fått se och uppleva . Ett starkt minne var under corona pandemin då boendena stängde för anhöriga i nästan ett halvår och de äldre fick inte se sina nära och kära och vi inte dem. Värsta jag varit med om och såg hur min pappa tappade hoppet och gaisten. Vi pratade i telefon såklart flera gånger om dagen. Men en dag ringde jag dit och sa jag vill se min pappa, ni får gå ner med honom i foajen så jag kan prata med honom från trottoaren. Där satt min pappa i dörrhålet i sin rullstol och tittade med tom blick ut genom det öppna dörrhålet. Han sa .....därute är friheten. Jag skulle bara kunna rulla i väg ut här. Det var nog det tyngsta ord jag hört nånsin 😭 Så fruktansvärt så ord saknas att han ens skulle behöva känna så älskade pappa😭💖 Jag hade sån lust att bara ta honom därifrån, rymma med honom till en plats om det fanns där inga bekymmer mer fanns. Grymt tunga ord fy!!!! Men nu är han fri, tillsammans med mamma i landet dit inget skit kan nå💖
Tiden är nu , just nu som man ska ta till vara på så fort man orkar. Ändå sitter man här och glor och allt är så förbaskat trist rent sagt. Inget nytt skoj händer utan samma inrutade mönster veckans alla dagar. Usch så trist.
Jag vill fortfarande dansa, se mig omkring och allt det där för jag har all tid just nu till det så fort jag kommer i gängorna igen. Näe föga less just nu och mycke tror jag också pga att förra sommaren vi planerade jag och min väninna att se Norrland, åka ner över Skåne odyl kraschade för att vi båda åkte på corona helvetet mitt i vår resa i norr. Och väl blev när vi blev av med skiten kom efterdyningarna av det som inte än släppt känns det som. Corona styrde om allt känns det som man blev aldrig sig riktigt lik. Allt vi tänkt som skulle bli en boost i livet blev tvärtom. Ja vad ska man säga?
Jag är less på denna stad för den är inte vad den varit och jag trivs inte 100. Så klart man är rädd att flytta nån annanstan men finns ju många små orter runt om . Jag är ju uppvuxen i Östhammar halvårsvis och det var mitt dröm ställe och är lite än. Närheten till havet jag älskar och alltid drömt att få bo vid men aldrig kommit dit😢. Och rent krasst har chanser funnits men jag har inte greppat dem där och då pga saker och ting.
Jag har ingen familj så längre att åka till umgås med den gemenskapen som är . Såsom vid helgdagar födelsedagar, en middag eller bara samvaron att vara nån i en samvaro osv. Det betyder så mycket att få vara i en gemenskap så. Minns min förste sambo då jag var 20 vilken familje kärlek som fanns. Åkte ihop alla till Jämtland, åkte slalom, fiskade, grillade gjorde massor som en enda stor familj . Fasen vad mysigt det var💖
Jag har heller inga barnbarn att få rå om och vet inte om det kommer bli så vilket såklart är en sorg. Men inget jag kan rå över men vet hur min egen mamma blommade upp då dotra föddes. Trots att mamma var illa sjuk hela sitt liv vet jag att hon sa när min dotter föddes att hon på nått vis fick livet tillbaka. Hon älskade henne mer än nått annat och gjorde allt för henne likaså pappa. Hennes sjukdom blev på nått sätt sekundär då.
Likaså gjorde jag och dotra många resor från hon var rätt liten ändå. Vi packade drog till Norrland 100 mil, vi åkte till Öland och bara var vid havet, vi åkte till stockholm minst en gång i månaden och hade heldag där. Shoppade, strosade utmed vattnet, käkade gott och kollade nya ställen hela tiden. Vi var på Hultsfredfestivalen och vi var på konserer i huvudstaden. Vi var lite varstans faktiskt med bilen och ofta hakade mamma på för hon gillade också bara dra i väg till nån stad eller mindre ort om så bara för en kopp kaffe och se nått nytt liksom. Så gjorde mamma och jag också då jag tog körkortet vid 18 och hade köpt bil ett år innan bara väntandes på mig. Vi stack en torsdag eller en måndag till nån annan stad och kikade runt, tog en fika eller lite mat. Vi var på konserer hon och jag ja vi gjorde massor, så mysigt 💖 Nu när man kan göra allt detta gör man inte ett piss längre, varför? Längsta man kommit är restaurangen vid sjön här hemma som man egentligen sett 1000 ggr och gått ner skosulorna på . Detta samma har aldrig varit min grej. Jag älskar se nya små platser, utforska men av nån lustig anledning har jag gjort samma och samma hela tiden fy! Näe vad är det som händer känner jag, urless är förnamnet just nu.
Ja sånna dagar som idag när kroppen värker precis överallt kommer det över mig vad man använder den korta tid man har här till. Det skrämmer mig. För en dag är det faktiskt försent😲
Och min väninna och jag pratade lite om det i dag då vi båda är 60 detta år att fasen nu har vi inte hela livet framför oss och det är lite skrämmande. Aldrig känt så. Dags att tänka på den tid som är kvar ärligt talat.
Ja ja vad vore en bal på slottet som askungen sa 😉 men å andra sidan blir ju livet vad man gör det till också. Väljer jag sitta här sen och glo eller gör jag nått åt saken? Det återstår att se. Skönt att skriva av sig skit tristess och allsköns annat. Då lägger man det nån annanstans än i bagaget så det slipper bli så tungt🤣
Nu ska jag glo på TV det roligaste man har just nu ja ja . Säger på återhörande😚💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar