Tänk vad man kan hitta på nätet egentligen?

Tänk att man kan nästan hitta allt på nätet. En ordfras och vips har man fått tag i det man söker. Jag hittade den man som överföll mig när jag var 13 år gammal en midsommarnatt på landet.För nått år sedan hittade jag första bilden på nätet av honom och nu en till. Tänk att finna nå dylikt efter 34 år märklig känsla att se honom.

Den natten jag trodde att jag skulle dö och den natten jag kämpade för mitt liv långt inne i en skog dit jag blivit dragen och släpad av denna vidriga man. Jag har många många gånger genom åren undrat hur många han försökte våldföra sig på före och efter mig för jag betvivlar att jag var den enda? Med den iskalla handling, med dessa svarta ögon som jag aldrig aldrig kommer få bort från min näthinna och den hysterska blicken att fullborda det han påbörjade, en rent sagt totalt galen människa som från super trevlig bytte personlighet på en sekund till ett monster. Aldrig att detta var en engångsföreteelse!

Så har jag också undrat hur kan kände efteråt om han hade förmågan till det, var han rädd att bli upptäckt, att jag skulle anmäla detta osv?? Eller är det så när man gör sådana handlingar att man inte har vettet att förstå vad konsekvenserna kan bli? Jag vågade aldrig berätta detta för någon. Den natten förträngde jag allt och vaknade nästa morgon som om ingenting hade hänt. Fanns inte en chans att jag skulle kunna berätta då jag självmant gick med den där svängen bakom dansbanan för jag tyckte han var en snygg kille. Trots min mammas varningar under hela min uppväxt att inte gå med nån som lockar med något etc. så gjorde jag ju det? Han såg ju snäll ut och jag var ändå 13 och kände mig rätt vuxen som fick gå på midsommardansen i området.

Nåväl, man tror att det bara är att glömma. Och glömma kan man göra rätt fort genom att snabbt förtränga det och så kan det ligga begravt i många många år tills man stöter på något som liknar händelsen eller dylikt, som för mig när jag träffade min första riktiga pojkvän och vi skulle ha sex. Vips var minnena där som om det vore i går det hände. Då gick det heller inte att förtränga dem mer. Men man kan fajtas med dem rätt länge själv och tycka att man har det under kontroll men kontroll det har man inte om man inte får hjälpen att bearbeta det man varit med om, jag tror inte det. Jag var dum och fajtades själv tills jag var över 30 år men jag blev ju aldrig kvitt denna natt i mitt minne, dessa vidriga svarta galna ögon och äcklet av en upphetsad man över sig som var kapabel till vad som helst bara för att få ha sex. Jag vet inte vad som hänt den natten om jag inte fått det krafter jag fick när jag låg där den natten och bokstavligen likt "hulken" kastade den stora mannen från mig, bort, bort i luften i ren förskräckelse. Hur jag sekunderna innan fick paniken att detta var det ställe jag skulle dö på och aldrig aldrig skulle mina föräldrar hitta mig där uppe i skogen. Jag bokstavligen hörde hela mitt skelett skallra inom mig så det ekade i luften av ren panik.
Hur jag orkade vet jag inte men jag fruktade mitt liv och fick från någonstans enorma krafter så pass att jag fick honom bort från mig så att jag kunde resa mig och fly. Och jag sprang för mitt liv tills han kom i kapp mig igen och låste hela mig i hans äckliga famn, ännu galnare. Han var galen! Han gjorde riktigt klart för mig att jag inte skulle komma därifrån förens han fått vad han velat sa han. Jösses jag har nog aldrig varit så rädd men samtidigt så focuserad att komma helskinnad därifrån om jag så skulle behöva ta till våld i försvar. Så blev det. Jag fick loss en hand i hans grepp och med den knöt jag min näve och slog för mitt liv för att komma därifrån. Rätt i ansiktet och på en sekund släppte han taget och vrålade av smärta. Det var min räddning och jag sprang så det smakade blod i munnen på mig hem genom natten. Kläderna var sönderrivna och vad jag gjorde med dem vet jag inte men det var aldrig någon som märkte något efter den natten.

Jag har letat efter denna man för att bara få veta om han lever ett normalt liv eller rent av blev kriminell. Med det snabbt svängande psyket undrar jag om man verkligen är normal? Men han var livslevande på en sajt med bild och allt. Förändrad JA då det gått massa massa år sedan den natten men se ögonen, det svart ögonen ser jag som det vore då. Kunde också se att det skulle kunna vara en knäckt näsa men det är bara spekulationer, för den smällen jag fick fram för att rädda mitt liv den natten den var inte en smekning, det var på liv och död.

Jag undra om han nånsin förstod vad han gjorde, vad det han åsamkade mig satte för spår i mitt liv? Jag har bearbetat detta för många år sedan men minnet försvinner ju inte för det och ibland undrar man hur fasiken sådana män kan leva vidare efter det att det utsatt barn/kvinnor för sådant våld? Eller är det så krasst att man måste ha avsaknaden av empati endast för att begå en sådan gärning, alltså åt det psykopatiska hållet?

Så ikväll hittade jag en bild på honom som han ser ut idag. Vidrigt! Å jag hoppas han lidit på något sätt och så kommer göra så länge han lever om han nu har nån form av känsla inom sig?
Den mannen är för mig alltid en våldtäktsman oavsett åren gått och han blivit äldre, klokare , visare och allt vad det heter. En gång är en gång för mycket och jag finner inte ord för den sortens gärningar.