Dags att bygga nya minnen

Magen är lite lugnare idag men jag har nog lyckats dra på mig en magkatarr. Så tur jag har läkartid snart och kan få lite magsårsmedicin. Har klarat mig bra från det eländet nu sedan 2001 då jag åkte på en sjudundrande magkatarr och spydde livet ur mig nästan. Så jag är livrädd att få tillbaka detta. Måste lägga focus på hälsan och få bort detta då jag vet att det kan bli långdraget om jag inte stoppar nu. Men det är så mycket runt om att det står mig över halsen känns det som. Hur jag än vänder rumpan är den i bak ungefär.

Solen skiner och jag satt alldeles nyss och kikade in på Ölands webcam och där är det alltid sol och verkligen längtar efter lugnet som finns där nere.


Känns bara så vemodigt att åka dit utan gumsan. Det är ju hennes och mitt ställe liksom. Kan likna det med Alfta rehab som jag låg på i 1,5 månader efter olyckan. Min första inläggning där var himmel och helvete samtidigt. Dag 1 träffade jag min stora kärlek där, så typiskt på ett "sjukhus" *fniss* Så den första månaden var blandat med kärlek och den värsta tid jag nånsin haft i mitt liv. Samtidigt som jag var stört kär fick jag reda på att jag aldrig kunde få mitt gamla liv tillbaka. Att jag aldrig kunde bli frisk och att det heller inte fanns nån bot på skiten jag hade drabbats av. Men kärleken gjorde att jag klarade av tiden ändå. Både han och jag hade samma skada och vi klickade direkt. Så en mer omtumlande sjukhusvistelse och känslomässig berg och dalbana går inte att uppnå tror jag. Ena sekunden bottenlös sorg andra himmelsk lycka.

Men när jag åkte upp på min andra vistelse dit den så kallade uppföljningen då åkte jag själv utan min kärlek för den tog slut innan då vi bodde 40 mil från varann och det blev jätte svårt att få ihop det. Alla underbara minnen, alla platser, alla gångvägar och allt fylldes av minnena från när han och jag var där och helt plötsligt stod jag där själv. Varje steg jag tog där påminde och jag mådde så dåligt. Detta ställe som ändå från början var dels en ny start på mitt liv efter olyckan och allt det roliga lyckliga vi hade där och då skulle jag gå där i 14 dagar och bara minnas..för allt påminde om han och den lyckliga tiden vi hade. Så det tog liksom bort njutningen att vara där andra gången och blev istället väldigt sorgligt. Samtidigt ändå en öppning för att jag faktiskt klarat mig igenom allt det jag gjort efter olyckan på ett rätt bra sätt och därmed kände jag att jag är färdig rehabiliterad. Jag kan detta nu, jag har accepterat att livet tagit en helt annan vändning. Lite så är det nu med.

Öland var vårat ställe, dit vi reste för att hämta krafterna när det var jobbigt. Minnena finns av allt vi gjort givetvis och jag kommer säkert känna lite sorg att jag nu är där på egen hand. Ett nytt kapitel har ju startat även för mig. Jag är själv, min dotter är vuxen och har flyttat och nu ska jag upptäcka mig, göra det jag vill på egen hand. Visst mamma kommer jag alltid vara men jag har friheten att rå mig själv vilket är en mycket märklig känsla med tanke på hur tajta vi varit och kämpat i alla år.

Jag ska bygga nya minnen nu i mitt nya liv om man säger så. Det känns märkligt.
Att vara mamma i halva sitt liv och sen hux flux bli ensam igen som man var innan..man har liksom glömt hur det var. Som man tappat identiteten helt plötsligt..ja man kan nog säga att även det är en sorg på sitt vis.

Ja det är inte lätt, FY!