Har idag mailat om semestern och det fanns bara ett rum kvar vilket kanske inte var så oväntat med tanke på hur sent jag är ute. Men jag har inte haft ett öre att ens tänka semester för. Har förlorat ca 12.000 kr nu sedan min dotter flyttade hemifrån för att inte papper skickats in i tid, slarvats bort osv så jag haft rätten till mitt bostadstillägg. Så det känns ju lite bittert. Men i dag kollade jag läget för några dagar på Öland dit jag och dotra åkt de senaste åren. Det fanns ett enda rum kvar för ett pris jag klarar av med min lilla lön. Så jag ringde min dotter och sa att hon och jag kan sticka om hon vill och vilket jag tycker hon behöver men hon vägrar åka utan sin pojkvän i 5 dagar. Ja jag kan ju inget annat göra då jag inte äger stället. Hon fick välja och valde bort det. Och nu finns inget mer billigt. Vi skulle ju ha beställt mycket tidigare men utan pengar är det svårt att boka.
Mina föräldrar sa åt mig att för en gång skull tänka på mig själv. Det är ju faktiskt nått jag inte gjort sedan jag blev ensam mamma 1990. Det har inte funnits då jag varit helt ensamstående i alla år. Har heller inte känt behovet att göra det då jag trivts med livet som det varit. Vi har ju gjort saker jag och dotra.
Vet för länge länge sedan en kurator sa till mig att du måste börja tänka på dig själv, att göra saker du som vuxen gillar osv, ha vuxenliv rätt och slätt!. Men hur gör man det när man är ensamstående, det har aldrig funnits. Minns att hon sa att tänker du inte på dig själv så kommer du sakta men säkert att bränna ut dig själv. Åren som sedan följde med skyddat boende, kvinnojouren, skoltjafs, hot, mögelboendet, sjukdomar mm mm har givetvis satt sina spår. Man är inte mer än människa och alla har vi gränser. Jag har i princip fajtats det senaste 8 åren. Med början först att komma ifrån en människa som helt ljugit om sin identitet och visade sig vara en typ av människa jag inte ger många ören för..kan inte gå in på det detaljerat men bland det värsta tänkbara. Sedan skräcken för följderna av det vilket ledde till en tid på kvinnojouren för min del och år av skräck för det jag fick höra.
Sedan för min dotters rätt till skola pga hennes svåra allergier och det som följde den hemska historien i flera år och just när den var avklarad bryter mögel eländet ut i hela vår bostad och hemska följder till massa flyttar som sedan orsakade ännu mer sjukdom. Summan av allt detta är att jag är nog på god väg in i väggen. Det vi varit med om är inte humant, rent sagt inte klokt!! Jag är värd att för en gång skull få åka på semester trots att jag allra mest vill ha mitt lilla hjärta med som också verkligen behöver men som INTE vill utan sin pojkvän....men jag ska inte ha detta jädra dåliga samvete som jag har, jag ska bara inte ha det! Men det värker i min mage och jag mår skit för Öland har varit mitt och gumsans ställe, det är bara så. Det är där vi hämtat krafterna sista åren mellan alla turer och det kommer kännas väldigt konstigt att åka själv . Men jag har också ett liv, en hälsa som behöver vårdas som jag helt glömt bort under många många år. Jag har verkligen inte prioriterat mig alls på allt för många år. Men varför känner jag dåligt samvete för då?
Kanske glömmer man sig själv när åren löper på och som det alltid varit nått hela tiden. Inte heller har det nånsin varit självklart att jag skulle kunna göra nått, planera nått. Nej det kan man inte när man är helt ensamstående. Man går på som en duracell kanin år efter år för det finns inget annat alternativ helt enkelt. Nu när jag kan göra vad jag vill är det ändå hinder på nått vis..jag får dåligt samvete för att jag för första gången tänkt tanken på mig själv, lustigt?
Men med en mage som moler har jag bokat det sista rummet och jag SKA åka. Jag ska ha kul och jag ska för första gången på mycket mycket länge lära känna mig själv. HU! ;)
Så till mitt kära Solberga drar jag efter midsommar. Det är HÄR jag ska hämta mina krafter efter allt nu.
Men det är så svårt att känna glädjen då mycket runt om händer här och energin att orka är redan långt förbi reserven men jag måste. Jag får inte falla för vad händer då med allt? Det är redan så mycket så det blir över ändå just nu.
Detta blir verkligen en prövning att för första gången på 21 år tänka på mig själv..usch ! Inte min grej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar