Chockad

En super helg är gjord igen som alltid. Vi har det bara mys och jag är så lycklig! Om än mitt högra ben lag av i lördags och ville inte att jag skulle stå upprätt så var det inget som skulle förstöra vår helg och så blev det. Vet faktiskt inte vad som hänt med mitt ben mer än att jag fått fasligt ont i min ländrygg och det är fasligt låst i den. Kanske är det en nerv som kommit i kläm eller är det ett diskbråck igen som smällt, det återstår att se.

Skulle jobba lite i lördags och kommer in på stället och hade precis börjat mitt jobb då jag hör någon som säger "hej" och mitt namn. Vänder mig om och får faktiskt en liten chock. Det var min dotters far. Efter alla dessa år, efter alla otrevliga påhopp och massa annat så blev det en chock! Men jag är definitivt inte den som är den och jag har aldrig varit otrevlig om inte någon först varit det mot mig, då anser jag mig ha rätten att svara tillbaka om man säger så för anklagelser det tror jag ingen tar med en klackspark och strör rosor över sen?? Nåväl, han hade försökt nå vår dotter och frågade mig om hur. Jag erbjöd mig tala med henne och höra av mig och med förbehåll att detta skulle komma som en chock även för henne. Sist hon hade en dialog var väl år 2009 och den slutade ju inte så trevligt då hon kände att hon fått nog vilket jag helt förstod henne i det beslutet hon då tog. Hon valde det helt själv av helt egna erfarenheter. Åren har då gått och hon har valt en gång i tiden utefter sina erfarenheter som jag absolut inte lagt mig i. Jag kan inte tvinga och nu är hon vuxen nog att besluta om hon vill igen eller inte. Rätt skönt att slippa detta nu tycker jag. Så jag talade om mötet för henne och lovade maila tillbaka vad hon svarade det är vad jag tänker lägga mig i detta. Givetvis kom det som en chock även för henne. Jag kan förstå att pusselbitar fattas i båda deras liv och mycket finns att få både fråga och få svar på. Lite har jag alltid tänkt att dagen kommer då frågor och samvete kommer i kapp om man säger så. Och hade jag själv vuxit upp utan en närvarande förälder hade jag nog velat få svar på varför när tiden var mogen. Det är ju lite lägga pusslet färdigt i livet och få ett värdigt avslut hur det nu blir om man säger så.

Jag kan bara känna att jag har gjort allt i min makt för min dotters rättigheter i livet så långt det gick och tills hon blev stor nog att utvärdera och besluta själv vilket hon gjort en gång. Jag har aldrig nekat mitt barn eller hennes far att ha kontakt, åka och träffa osv utan snarare tvärtom alltid ringt så fort hon velat det då hon var liten. Det hon sen upplevde i kontakten är ju hennes upplevelser inte mina och om än det många gånger gjorde ont att se henne ledsen så var det rent krasst så att hon själv måstat komma till punkten om det är värt, om hon ville mer osv och hon kämpade fram till 2009 då hon valde ett beslut helt på egen hand och efter egna erfarenheter. Min dotter sa en rätt rolig sak i går angående kontakten ...att tala med dig borde var likvärdigt med att helvetet frusit till is och jag kunde inget annat än att garva faktiskt.

När vi var med i TV då vårat hem var en sanitär olycka med möglet fick jag fruktansvärda kommentarer efter det TV inslaget. Personliga angrepp offentligt som jag hade kunnat rent av polisanmält om jag velat. Jag valde att inget göra åt det då det enbart skulle eskalera men efter dessa kommentarer var jag glad att jag inga förpliktelser har eller har haft och glad att min dotter var så stor att hon kunde utvärdera saker och ting på egen hand. Jag har ALLTID hjälpt min dotter få kontakt då hon velat/behövt och vår dörr har alltid stått öppen under normala tider på dygnet (ej nattetid). Plikten att hjälpa den andre parten har aldrig legat på mitt bord då det är upp till var och en vad man väljer och vilka beslut man gör i livet, det ligger inte på någon annans bord!

Så ja, jag är lite chockad faktiskt. Så är det ju så att det finns alltid två historier i allt och nånstans ska man därvid finna en sanning eller åtminstone hitta en lagom nivå att hantera det på. Inte heller ska ett barn drabbas av vuxnas konflikter och vi vuxna är faktiskt skyldiga att se till det bästa för barnet om än vi inte kommer sams! Jag vet vad jag gjort, kämpat för och jag vet vad jag erfarit det räcker för mig. Jag har sedan jag var 6 år skrivit dagbok i hela mitt liv så gott som varje dag och jag har mitt liv väl dokumenterat, det känns skönt för vissa saker kan man ju glömma. Men jag har då mina dagböcker att gå till och checka vilket är toppen. Jag har också sagt till min dotter att i dem står allt om du vill läsa. Det ger mig rent mjöl i påsen om man säger så , för jag har inget att dölja. Jag säger som så att behandlar nån mig med orespekt så svarar jag med samma mynt. Låter det stanna därvid.

Ja vi får se vad allt blir?

Min kära och jag har haft det toppen i alla fall som alltid. Vi mumsade på China i lördags tillsammans med hans minsta dotter och kompis och i dag var vi till den lokala pizzerian innan han åkte hem. Nu är det åter en vecka tills vi ses igen *suck* Men jag har massor denna vecka så typiskt då mitt ben inte funkar..men får väl hitta nån lösning på det?

Vi har båda mått toppen med denna maskin dundrandes i bakgrunden här. Min kära upplevde en betydligt behagligare luft även han och har sovit som en gud och inte vaknat en enda gång denna helg och varit svälld som han också brukar här inne. Men denna betong lukt har vi känt trots allt men kan inte lokalisera?

Nu blir det lite pyssel här hemma innan sängen. En ny vecka väntar med lite jobb och annat. Så på återhörande!!