Torsdag kväll, det har varit några soliga dagar om än lite kallt men man får vara glad för det lilla just nu känns det som. Corona fortsätter löpa amok i vår stad och varje dag läser man om skärpning. Trots det ökar fallen dramatiskt. Vi är innne på 9 månader nu med detta virus. Överallt läser man bara om det tragiska, nya fall och nya döda varje dygn. Tänk om det kunde skriva om alla som överlevt med hur många de är. Detta börjar tära nu och då man vet att vi har 7 månader kvar till maj månad då värmen återigen börjar komma så känns detta som det kommer bli en mycket mycket tuff tid.
Detta är vad som står och sagts i presskonferens igår här i vår stad om folk inte vill fatta än
citat: Kurvan gällande antalet bekräftade fall i länet fortsätter öka. I nuläget finns det inga indikationer på att den uppåtgående trenden kommer avta inom kort.
– Vi ser 1000 nya bekräftade fall sen senaste veckan. Inget tyder på att det går ner. Tänk på att var och en av de här 1000 personerna smittar andra. Alla utom de vi bor med måste vi sätta åt sidan just nu, säger Mikael Köhler, hälso- och sjukvårdsdirektör.
Att vara i riskgrupp innebär ju så mycket isolering. Jag som inte tål mediciner pga min blodsjukdom som jag då fick efter anafylaxin förra året. Jag bokstavligen hatar den läkaren som tröck i denna förbannade medicin ut i mina vener trots att jag sa att jag kommer inte tåla detta. Ingen vet om jag hade denna sjukdom innan eller hur då det är en ovanlig blodsjukdom man fortfarande forskar i. Är jag född med den i min benmärg, låg den latent, bröt den ut då jag höll på att dö? Ingen vet mer än att nu har jag den. 😢
Detta innebär att jag helst inte då ska bli sjuk så pass att jag måste få medicin vilket i sin tur gör att jag måste vara rädd om mig och inte utsätta mig för smitta och särskilt covid19 så klart. Detta är då inte lätt att få folk att förstå. All potentiell smitt risk måste jag hålla mig borta från nu vilket innebär ett begränsat liv just nu. Men känner att jag gång på gång måste förklara mig och lite detta är man så rädd för att dö. Näe men jag tror ingen med vett utsätter sig för fara med sitt enda liv för att vara andra till lags eller ? Jag har inte bett om att hamna här med detta men jag måste för min skull anpassa mig efter det jag har nu och det är fanimig inte så lätt. Jag bor själv, är mestadels ensam nu sedan smittan ökat igen och detta är verkligen inget jag själv valt bara för att. Jag älskar att vara social, träffa folk, umgås mm ja så som man alltid haft förmånen att kunna. Helt plötsligt har det tagits ifrån i.o.m corona kom. Sedan mars har jag varit tvungen att så mycket det går hålla mig borta från folk som kan vara potentiell smitta. Vilket inkluderar mina närmaste. Men i det stora känns allt som att detta är MITT fel. För jag måste försvara mig hela tiden. Är så ledsen och trött på detta 😢 Riktigt ledsen ärligt talat.
Ja jag åker ibland och handlar då man måste det och har burit munskydd sedan mars månad då jag gör det. Jag har visir då det är tvång för att hälsa på pappa och jag får inte vara i närheten av honom och man är själv rädd att bära med sig nått till honom så han kan bli sjuk.Samtidigt att jag ska bli smittad också. Allt detta blir till en stress såklart. Och man blir jätte stressad när man måste nånstans. Som till sjukhuset, mina operationer som varit, handla, få behandling osv. För överallt kan man bli smittad vilket jag inte får bli men vissa saker jag MÅSTE till pga min sjukdom/skada . Men ändå upplevs jag då som överdriven, rädd för , inte bryr mig osv. Vad ska jag göra liksom? Glädja andra och skita i mig , min hälsa bara så andra blir nöjda? Eller vad?
Det är fasen inte så lätt att vara i denna riskgrupp och pga läget måste jag sätta mig själv främst för jag vill inte riskera annat. Och är det 7 månader till så är det. Gillas inte det kan jag inget göra. Men det är tufft att vara ensam om det som det blir när man bor själv vare sig man är i en relation eller inte.
Covid19 har verkligen förstört livet inte bara för mig utan för en hel värld och det är läskigt. Detta tär, det ger fasen ångest och är bara jätte otäckt allt. Restriktionerna är också nu inte umgås med någon annan än den du bor ihop med och jag bor inte med nån, jag är särbo och där failar det då. Pga massa olika faktorer. I kväll blev det extra tufft då man läste att det bara stiger med smittade. På ett dygn var det häromdagen över 5000 smittade och idag på ett dygn över 4000 . Det är enorma siffror och visar ju på allmän hög smittspridning😲
Som i morrn skulle jag och dotra åka till polisen för nytt ID kort för henne då hennes gått ut så jag måste med för att intyga att hon är hon. Bokade en tid och i kväll har hon ont i halsen. Ja då kan vi ju inte träffas då man inte vet vad hon har och hon måste stanna inne. Ja detta är inte lätt och man börjar nu må lite dåligt över rådande liv.
Såg idag att mitt körkort går ut snart så fick i panik ta mig till vägverket för förnyelse. På med lite smink blev det och läppstift, och kräm att dölja alla skavanker så gott det går så man inte ser bedrövlig ut 10 år framåt😜 Men det gick smidigt undan tack o lov inga folk just då jag åkte innan stängning. Så betalt, fotat och klart👍🏻
Idenna ensamhet blir dagarna långa och man försöker här hemma hitta på massa sånt man får boost av. Inget är sig likt längre 😢 Å kommer vi nånsinn få tillbaka det självklara livet tro? Vi i sverige har ju varit sååå befriade från skit och man harvkunnat gjort som man vill i princip men nu 😲 corona är inget man leker med. Nonchar man nu råden är man inte riktigt frisk i huvudet som läget är 😢
Nu sedan pappa med blivit äldre och demensen eller vad det är går det inte föra klara samtal längre. Då blir det ombytta roller. Och jag saknar min mamma mer än man nånsin kan just nu. Bara hon som förstod, var klok osv Bara hon som förstod då hon själv alltid varit sjuk hur tufft det är att inte vara en frisk människa. Hon sa ofta också att det är som folk tror man ljuger när man inte kan, mår extra dåligt, måste avboka och ändra. Att det snackas liksom och det vet jag ocks att så är det. Man kan bara gå till nör man blev skadad efter olyckan , blev liggandes långa perioder, hamna på rehab hem, skulle bearbeta sorgen av allt osv. Då såg man vilka som var ens vänner genuint. Många försvann poff!!! Vad fan trodde det liksom? Att man simulerade eller? Sorgligt säger jagvatt inte ha empatin att förstå så pass Men krasst är det överlag ofta det hånder trist nog. Efter 24 år snart nu som sjuk kan jag bara beklaga då eller rent tycka synd om att man inte har den förmågan att känna empati😩 Det i sig blir ju ett kallt känslomässigt liv.
Så brev till himlen denna kväll: Älskade mamma ❤ över 3 år sen vi sågs och pratade med varann😢 Saknaden oändlig ❤😢 Fick man välja en enda sak i livet skulle jag bums vilja prata med henne direkt som högsta önskan. Du skulle bara förstå inte ifrågasätta. Saknar att du alltid fanns för mig när livet i bland blev för tufft för det ska gudarna veta att det varit med allt och än mer sedan du for iväg 😢 Drt finns INGEN längre som jag har det förtroende för. Livet nu är mest bara tomt känns det som. Att förlora en mamma en själsfrände en bästa vän, den enda bästa vän man troget haft halva livet . Det är tufft att mista och man blir så liten och ensam😢 Känns som man bara vill starta om nån annanstans då minnena här är så tunga. I min dröm vid havet❤ För i ärlighetens namn vet jag inte den dag pappsen inte heller finns här om jag ens orkar bo kvar här? Det år för mycket negativa händelser, jobbiga år som löpt på utan att man fått så mycket vila mellan. Då tar jag med mig det fina minnena i hjärtat helt enkelt kanske till nytt.
Saknar dig varenda dag så det gör ont😢❤ Och ditt enrma hjärta för att förstå, ge boost ochvalltidvalltid finnas där❤
Näe jag är bara så less att be om ursäkt för vem jag är sedan jag blev sjuk i detta. 😢
Med det säger jag på återhörande och natti natt ❤😚
