😩😩😩

 Så trött på allt och det menar jag😩 Även en duracell människa som jag tycks framhävas som? ska bara ska gå, gå och gå, tänka på alla andra och fullständigt ge fan i mig själv. Uppenbarligen klarar inte folk sig själva eller vad det är blir bara så förbannad just nu.

Jag har precis förlorat min älskade pappa som jag vakade över i 11 dagar på sjukhuset dygnets alla timmar tills det inte gick mer. Jag åt knappt, sov knappt, oroade mig , grät hav och höll min pappas hand och väntade på att hans hjärta skulle sluta slå i 11 DAGAR. Kan de då inte finnas nån form av empati eller en liten gnutta förståelse vad detta tagit hårt på mig? Jag förstår bara inte längre. 

Innan detta var det 4ÅR av vanvård på 3 olika boenden. 6 blodförgiftningar, rosfeber, x antal ben och fot amputationer och lika många gånger oron att han inte skulle klara av det.  Mentalt ställde jag in mig ca 10 ggr på dessa 4 år att han skulle dö under alla dessa vak jag gjorde. På det var jag själv sjuk , ibland illa sjuk också och fick en blodsjukdom till det också. Opererade mig x antal gånger i ryggraden  och vissa gånger samtidigt som jag sen satt vak hos pappa.  Jag gick in i väggen och kollapsade hemma en kväll och fick åka ambulans in då krafterna helt var totalt borta. Allt i mig lag av  den kvällen . Men dagen efter det blev pappa allvarligt sjuk igen och jag satt vid hans sida helt slut som människa.   Näe jag ska bara borsta av mig och fungera som om jag ätit nån jädra gräddtårta och njutit. JA jag blir förbannad rent sagt.   

Vart fanns alla då? Näe fan jag simulerade säkert. 

Jag sitter här hemma det har gått 14 daga sedan jag satt vid min pappas dödsbädd och såg honom sakta kvävas till döds, inte få näring, vätska etc. Vakna upp ibland i dödsångest, smärtor och vi fick vänta på morfinet,  hålla i honom, lugna  då de inte kom på en gång eller hade honom djupt sederad.  Enligt mig efter detta är man idiot  om man inte förstår hur detta tärt. Nu efter det  med bordet fyllt av papper. Inte nog med att jag är totalt slut i både sorg och saknad så måste saker sägas upp, fullmakter bevittnas, åka till olika banker för att få in massa avier som kommit, betala räkningarna hans,  ordna begravning, ha möte med prästen, ta ett sista avsked i kapellet av pappa, rodda låtar till begravningen, bouppteckning och så tömde vi ju boendet också  med pappas alla saker. Bara den biten att kasta massa jag inte ens får plats med som var pappas käraste ägodelar. Bara allt  det  fruktansvärt tuffa.   Däremellan ska jag hinna sova lite, laga mat, fixa mitt eget, mina behandlingar  12 mil bort varannan vecka osv osv. Min kropp skriker av trötthet ren utmattning, min hudsjukdom är i full blom och fick akut in och snitta armhålan nu, min blodsjukdom som triggas av stress, så åkte jag på magkatarr pga sömnbristen osv.  Men klart jag kan lite till va om man uttökar dygnets timmar till 12 till typ. Min kropp är ju INTE gjord av stål och mitt psyke av pansar. Usch jag blir bara förbannad på allt jag hör just nu.

Jag hoppas verkligen inte denna pandemi blossar i höst igen för jag behöver sticka iväg när allt är över här. Bara ta bilen och åka dit jag hamnar, vila upp mig  och rå mig själv. 

Jag är totalt slut😭 

Saknar min trygghet😭 Saknar mina älskade föräldrar ❤❤

Vet ärligt inte om jag ens vill  bo kvar här sen  för de tråkiga minnena  av massor som hänt.  Jag måste hitta mig själv efter allt sen och framförallt rå mig själv och få lugn och ro. 

I går åkte jag förbi kapellet där pappa nu ligger i sin kista och väntar på begravningen så absurt va. Åh jag vill bara vara med honom 😭❤  Det värker i hjärtat av sorg. Känner mig bara så galet ensam.  Medans andra inte förstår och tycker att nu är det ju över då ska man ta nya friska tag. Ja jag vet inte om folk är utan empati helt eller vad det är men i min värld den jag är född och uppfostrad i är död lika med djup sorg och saknad. Och den sorgen  kan ingen  påtvinga ska sluta ett visst datum eller klockslag.  Sorg tar tid, olika lång , ter sig olika för alla.  Och se den tiden tar jag mig exakt så länge den kräver  punkt!

Ja ett tråkigt inlägg detta i ärlighetens namn . Men detta är min dagbok, mitt liv jag skriver ner. Och ja jag har varit med om extremt mycke i livet på gott och ont. Har banne mig aldrig åkt på nån räckmacka i mitt liv. Men även ont för gott med sig  i slutänden fast man inte tror det då man är mitt upp i det.  I efterhand summerar man alltid att jag skulle inte vilja ha det ogjort då varje negativ grej ändå gör så att man växer, blir tacksam över det lilla  vilket få klarar av har  jag märkt. Ja tvi vale livet är inte vackert alltid.

I kväll åkte jag med min väninna som betytt så nycket för mig❤ Satt ute i orkan vindarna på henne restaurang ochvmumsade superb mat som hennes man tillagat åt oss . Så tacksam att hon alltid finns där ett samtal bort. Hon vet exakt vad jag går igenom då hon gjort det. 

Nu blir det lite TV, en glass  sen hopp i säng. 

                                     Tänder ett ljus för både mamma och pappa ❤❤

                                                               Älskar er för alltid❤