Vet inte vart dagarna tar vägen längre. Jag är mitt i bubblan av allt att få till allt som måste göras efter att någon avlidit. Att säga upp olika saker visade sig vara så himla krångligt med papper hit pch papper dit för att bekräfta att jag är jag och att jag inte ljuger och vice versa. Papper ska kopieras, skickas tvärs över landet för ett jädra mobil abonnemang. Och försäkringar ska vi inte ens tala om 😣 Det gick strålande bra att per telefon säga upp olika som gällde utbetalning av pengar men när det kom till bara uppsägning av typ hemförsäkring som inte alls var nån utbetalning bara avslut och i samma bolag. Näe då var det kört. Då måste man skriva på en fullmakt och bevittna om att jag är jag men få ut 40.000 kr till begravning det gick utan nått. Lustigt byråkrat land detta va🤔 Borde ju rimmligen vara tvärtom???
Nåväl, det är papper till tusen men jag känner mig rätt hemma då jag gjorde allt då mamma avled om än lite tröttare nu när så mycket hänt under så lång tid innan pappa dog. Jag är rätt sliten kan jag säga. Tack o lov hade jag min recharge behandling i måndags så fick massa goda energier i mig för att orka detta. Men mitt iallt bröt min hudsjudom ut delux denna gång i armhålan värst. Tappade skinnet på hela armbågen och sen en mega stor staflokock aureus böld i armhålan på det som inte ville tömma sig. Såklart ska allt hända samma dag så idag blev det operation på morgonen och sen till kapellet på eftermiddagen för att ta ett sista farväl av älskade pappa❤
Jag var så rädd att han skulle ha förändrats mycket eftersom när han dog mitt framför mig såg han mycket mycket sjuk ut i ansiktet. Han var så gul vit och så förändrad då att det var tungt att se. Men killen från begravningsbyrån sa att han var så fin så fin innan han öppnade dörren in till kapellet. Jag blev lite knäsvag just då han öppnade och fick stå i dörrhålet hållavi mig för att känna in salen och bitvis titta på pappa steg för steg medans min dotter sprang rakt in och började gråta. Jag gick sakta steg sakta fram och andades och väl framme ser jag finaste lilla pappa ligga i sin fina skjorta med händerna knäppta på magen. Men åh😭😭😭😭 finaste pappa han såg så levande ut, inte alls som kvällen han dog. Hans ansikte var som vanligt och den gula färgen var borta. Han hade frid i hela sitt ansikte nu och det såg ut som när han låg hemma och bara sov. Så rofylld ❤ Åh så skönt att se att hans ansikte inte längre var plågat. Åh så kall😢 Jag smekte hans panna försiktigt och den var isande kall likaså hans kinder och hela hans kropp. Tog hans hand och den var lite mjuk på nått sätt och så avslappnad liksom. Stod länge och tårarna bara forsade ner för mina kinder. Och bitvis kändes det som om hans bröstkorg rörde sig. Som om sinnet spelade ett spratt då jag har på min näthinna alla det dagar innan på sjukhuset hur denna bröstkorg kämpade för varje andetag i så måmga dagar usch. Som om han bara skulle vakna och skratta som han gjorde då han var frisk innan alzheimern tog hans kropp. Var en märklig känsla att se allt så stilla så stilla som det var. Ville bara att han skulle vakna upp och allt är som vanligt igen då allt var bra❤ Att säga farväl är så tungt så tungt att ord saknas ärligt talat, jag vill inte 😢
Tackade för ALLT , för allt jag fått i livet det bästa. Bad honom vaka över mig och dotra nu och hälsa till mamma och alla de andra som reste före från jorden att vi ses i framtiden och att jag bär med mig honom i mitt hjärta tills dess, alltid❤❤❤
Det var svårt att gå ut från rummet då detta verkligen var sista gången här på jorden, tänk va. Så konstigt att inte någon av mina älskade längre finns här😭 Det känns kan jag lova fy. Känner mig märkligt ensam fy. För även om man har barn kan de aldrig ersätta mamma och pappa den enorma tryggheten man hade då de fanns även om man själv är gammal nu så behöver man ändå få känna sig liten ibland hos nån och det är bara mamma och pappa då.
Men när vi kom till kappellet i dag var vi 45 minuter för tidigt. Jag ville ta det lugnt, hämta krafterna där ute innan men då öppnade sig himmlen totalt och mitt i detta hemska mörker, regn, hagel , åska, blixtrar fanns ett litet litet hål som kämpade att öppna sig precis över kapellet. Lika kämpande som pappa gjorde sista 4 dagarna då de satte palliativ vård. Och prick då vi skulle gå in tog solen över igen så lustigt. Ja jag är ju sån som tror på varsel och sådant. Allt har en mening anser jag och man måste bara vara öppen för att se och förstå
Plus hans älskade väska han alltid alltid hade med sig med sitt cigg etui och lite andra små grejer. Sista året när alzheimern slog illa till var det den han alltid satt och plockade med. Drog dragkedjorna fram och tillbaka det där klassiska "plocket" som man säger. Jag lag i foton han alltid burit med sig i plånboken på mig som bebis och hans brudfoto plus ett foto på dotra. Så har han oss med sig❤ Och ett handskrivet brev jag skrev och tackade för allt han var, att han skulle vaka över oss nu, hälsa mamma och att vi då ses i framtiden i igen i landet bakom molnen. Ja hu så sorgligt 😭
1 kommentar:
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Skicka en kommentar