Hamnade in på en sida på FB där en dotter skrev om sin älskade pappa som hamnat i vården, korttidsboende och dement vad jag kunde förstå. Hur hon beskrev mötena att hon grät inombords hur fort allt gått och att få en förvirrad förälder som t.o.m inte minns en. Jag trillade direkt tillbaka i minnet 5 år som det var förra veckan😢 Samtidigt kom den där jobbiga saknaden och sorgen upp lite till ytan. Ja hon beskrev allt som det vore jag och min pappa. Kunde riktigt känna tårarna som var då varje gång man lämnade och åkte efter en hel dag man bara satt och var med i hans värld. Alltså inte nutid. Hur tufft det var och att bara se sin annars stora starka tuffa pappa vara så förvirrad. Det gör så ont😭 Det blir ju ombytta roller , han som var min stöttepelare i alla år nu var jag hans liksom. Åh fasen pappa vad jag saknar hänga med dig, ta ett bloss och en kaffe och snacka skit. ❤️ Idag hade man gjort hur många sådana gånger om och om bara att få ha honom kvar. Tänkte I går att det är ju inte klokt att det gått 9 respektive 5 år sedan de gick boet. Vart tog åren vägen? För mig känns det fortfarande som ett halvår sedan när jag tänker.
Ja det är alltid i dessa lugna dagar när man inte har så mycket runt omkring tankarna far iväg till saknaden och det gör riktigt ont. Likaså för några minuter blir man så där ledsen så tårarna rinner. Men så är det och får så vara, livets gång.
Ja nu har dagen snart gått och jag har inte än gjort nått, så skönt. Veckan som varit har varit fullspäckad så att inte göra nått idag passar perfekt. Det har snöat 1 gång i timman hela dagen och där emellan lite sol= märkligt väder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar