Vansinnesfärd i bil

Så har även denna dag nått sin ända. Somnade gott här på eftermiddagen i över 2 timmar efter allt stök på morgonen. Hämtade dotra från praktiken och hon berättade hur hon får åka med ut på körningar ut i Uppland. Idag hade chauffören stress kört och kört om varenda bil nästan, I DETTA VÄGLAG ?? Och var på väg om en långtradare och fick möte..Då blev jag vansinnig! Hon ska farao inte en dag till sitta med i nån bil och göra vansinnes körningar. Tydligen skulle denna chaufför vara känd med att köra fort men har väl för sjutton ett ansvar när man har andra i bilen. De gör mig vansinnig!

3 bekanta till mig varav en go tjej endast 19 år dog på det viset för ett antal år sedan. Denna olycka var bland de värsta jag varit med om då tjejen som dog var en mycket go vän med båda mig och min dotter. De har satt sina spår i mig och jag har efter den olyckan inte kunnat åka med någon annan i bil.

Minns så väl den dagen..hon skulle ta studenten om det var den dagen eller dagen efter och var iväg för att inhämta det sista till studentskivan. Hon var sprudlande glad och hade massa planer med livet. På morgonen innan hon for hade hon bakat massa bulla till studentskivan och mamman skulle ta ut dem när de blev klara för hon skulle bara iväg en sväng. Men hon kom aldrig hem. Samtidigt när olyckan hände får mamman en känsla och ringer sin dotter,inget svar. Ringer de andra i bilen , inget svar. Det var döda alla 3. Å beskedet som kom till mamman (vi bodde grannar) Kan än i dag känna den hemska känslan jag fick den dagen,USCH!! 3 personer dog omedelbart, 2 barn blev föräldralösa och satt väntandes på dagis men föräldrarna kom aldrig. Så när min dotter kom hem i dag och berättade detta väcktes detta upp igen FY!

De väckte också otroliga minnen från min egen barndom också då jag som 5 åring blev skickad ensam på bussen till min mormor ute på landet. Bussen jag åkte med körde av vägen och välte i snöhalkan och hamnade med dörrarna neråt så vi kom inte ut. Chauffören satt fastklämd och jag minns att jag var så liten att jag klättrade bland sätena och var jätte rädd. Var dessutom ensam och hade inte mamma eller pappa med. Men en ung kille och tjej var med på bussen och kämpade med att fort få upp takluckorna för att ta oss ur.Det lyfte mig genom takluckan och snön var så djup at tjag nästan drunknade i den, minns de så väl .
Detta måste ju ha varit ett trauma för mig som 5 åring...men vi lyckades ju ta oss ur och jag fick skjuts med mjölkbilen som kom efter senare. Men de konstiga var att de pratades inte mer om det som hänt och jag hade ju inga ben brutna så på den tiden var de ju så att har inget hänt så är de ju bra och inget att älta.

MEN, den panik som måste ha varit den forsvinner ju inte ut minnet. Jo man kan som barn förtränga men de kommer förr eller senare alltid upp till ytan. De gjorde de för mig i 30 års åldern då jag bara en dag inte klarade att åka buss. Fick panik så fort jag satte mig på en buss och måste kliva av. Blev illamående och ville kräkas och hjärtat slog volter osv...De var minnena från olyckan. Och än värre blev det när olyckan hände med min vän. Visst idag kan jag åka buss..inget jag direkt njuter av men jag kan handskas med det och får inte panik.

Det är en sak om människor kör som vildar när de är ensamna, de skiter jag i men har de folk i bilen har man fan ett ansvar kan inte bättre uttrycka mig. Och mitt barn ska inte sätta sitt liv på spel för en ynka praktik på de viset. Vad tänker folk med??? Är så upprörd.