Lilla Mamma!

Just när allt såg ut att ljusna i vår familj med alla eländen som varit från hjärtinfarkter, blodförgiftningar, allergichocker, mögelboendet, evakueringar till äntligen ett hem så händer det igen.

I morse när vi kommit från sjukhuset med T ringer jag som jag alltid gör mina föräldrar och får höra att det på natten tagit ambulans in med min mamma som rasat och slagit sig riktigt illa. Spräckt lårbenet och måste opereras.

12 på natten hände detta och de ville inte ringa och väcka oss???? Å som jag sagt. att det gör inget och att det är en självklarhet om nån blir sjuk att man ringer oavsett tid. Det är inte att störa!!! Men det blir envisa när det blir äldre och det är "kan själv" så hela natten hade det tillbringat på akuten och 5 på morgonen blev hon inlagd på sal och pappa kunde åka hem för lite sömn. Han ringer taxi men inga färdtjänst börjar rulla förrän 6???? I rikets 4,de stad?? Han var helt slut efter natten och började envist gå hem från sjukhuset, en sträcka på flera kilometer. Han har svår neuropati i båda benen och känner inte benen från knäna. Plus stora sår under sina fötter som bara för ett litet tag sedan var på väg att bli benröta. Istället för att ringa mig som det VET lätt hoppar upp och kör och som dessutom nu när vi är evakuerade bor 1 minuts resa från sjukhuset. Jösses vi är ju en familj!!! Men "kan själv" Vilket bara resulterar i mer besvär efter.

Så efter samtalet störtar jag och dotra på våra cyklar upp till sjukhuset i morse. Där ligger lilla mamma så smärtpåverkad. Har inte sovit alls, fastande i väntan på operation och mår fruktansvärt illa av allt morfin och tabletter hon fått, lilla mamma.
Inte nog med det tål hon inte mediciner utan blev svårt sjuk för ett antal år sedan i sin mage och tarm av just medicin och det är av största vikt att magen hennes inte miss sköts nu. Vilket det blir att vara fastande. Så hon hade jätte jätte ont även av det. Å visst blir man nere av värk men att se mamma idag med den smärtan var inte roligt. Förutom det fick hon heller inte ha på sig underkläder utan bara ligga och kissa rätt i sängen, så jävla ovärdigt, rätt ut!!!! Så med hoppet om operation idag återvände vi hemåt vid 11 tiden igen.

Klockan 18 ringer jag upp för att kolla om operationen är klar och får till svar att hon inte opererats??? Jag tar cykeln upp igen till sjukhuset då jag förstod att hon säkert måste må jätte dåligt. Å lilla mamma var så smärtpåverkad och mådde så fruktansvärt dåligt att hon hade nästan panik. Hela hennes kropp var i kramp och hon frös så hon skakade. Hon var rejält nere och trodde inte hon skulle klara operationen. Ligger fortfarande utan underkläder och får bokstavligen kissa ner sig i sängen???? Hon mådde också så illa givetvis av alla mediciner och morfin att det inte kunde ge henne det mer och med andra ord var hon kraftigt smärtpåverkad. Detta är så ovärdigt år 2010 att behöva ligga så och lida att jag mådde så illa att jag grät när jag gick därifrån. Vad i helvete på ren svenska är det med vården?

Hon ville inte ens att vi skulle se henne och mådde sämre av att vi kom sa hon, lilla mammma. Typiskt den generationen att man ska inte klaga, inte säga nått och allt är bara bra trots att det inte är det.

Jag vet inte om jag kommer att kunna sova i natt när jag vet att hon ligger där och lider. Fan också!
Å i morgon läggs T in också för sitt klockan 8. Så jag får väl springa emellan. Hoppas nu inte pappa också måste in med sin fot som blödde kraftigt efter nattens gångmarsch som också han väntar på operation för den. Ja allt på en gång.

I hissen ner från mamma då jag svor hela raddan av svärord kommer en man in och säger ungefär likadant. Hans son hade legat 1 vecka med brutet ben och var inte opererad än???
Näe vården skrämmer mig, jag är faktiskt paniskt förskräckt för att bli så sjuk att jag måste in på sjukhus. Å det ligger mig nära då det inte var så länge sedan det skar sönder mitt ben idioterna för all framtid och jag fick resa mig ur narkosen och ta en taxi halvt sövd 10 mil hem. Näe jag är rädd för sjukvården, riktigt rädd!!!

Ska försöka sova en stund innan klockan ringer igen för färd in dit uhu!! Hoppas för min gud nu att inte T har fått diabetes med för då vet jag inte om jag orkar mer. Det är ju de de ska kolla i morgon med belastningar.

Jag är inte troende eller så men jag ber faktiskt att min mamma får slippa smärtorna så länge till och att det fan opererar henne på stört i morgonbitti. Hon har gått igenom så mycket senaste åren så det räcker. Å jag hoppas med att hon fått sova nu i natt lite.

Älskar dig lilla mamma!!!