Lite sliten efter nattens sjukbesök..mycket tankar, mycket frågor och mycket oro men även en gnutta hopp att detta kommer att bli bra men det kommer ta tid. Priviligierade (stavas nog inte så men) eller ej? Det sas att engagemang sats in fort, jaha? Jag trodde det alltid var snabba ryck när det gällde psykiatri? Men så verkade det inte vara då? Så då ska vi vara tacksamma att vi fått lite "åka gräddfil" då? Ja inte var det gräddfil med den förste läkaren i går inte. Han verkade enbart focuserad på att fira midsommar och gå av sitt skift. Fel man på helt fel plats.
Tack o lov om man inte ger sig så finns det få guldkorn med. Men inte lätt för en som mår dåligt att orka. Jag känner bara att det brinner i huvudet när det nonchalerar och då ger jag mig inte.
Jag ska ta mig till anhörigcentrum i veckan där man tydligen kan få 24 timmar gratis samtal i månaden. Det låter ju toppen. För självklart har man tusen frågor om detta, hur, vad ska man göra osv? Framförallt få veta exakt vad det olika diagnoskoderna är för nått. Vad kommer hända, prognoser, ja ALLT! Som anhörig måste man också få information och framförallt få stöd att orka. En sjukdom som man inte kan ge alvedon och det blir bättre av det osv då måste man bli så informerad det bara går tycker jag så man som anhörig känner sig trygg i relationen till den sjuke och inte flippar ur för att man blir rädd själv. Så detta ska jag ringa om direkt på måndag morgon.
Tills dess är det att pusta, samla det små små energi kickarna till att orka lite till.
Så livet går vidare om än lite tröttare, oroligare osv..men det ska bli bra allt i slutänden!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar