Tom!

Midsommarhelgen är över. I morgon skulle vi ha åkt till vårt kära Öland men det såg Försäkringskassan till att ändra på genom bortslarvade papper om mitt bostadstillägg sedan februari månad. Dom kan aldrig göra fel inte heller stå för felen och den lilla individen blir lidande. Visserligen har jag överklagat detta men det hjälper ju inte mig nu. Det skiter i att en enda liten människa lider. Att förlora 2100kr/månad i flera månader är jätte mycket för en sjukpensionär. Men vem bryr sig?

Så jag får nöja mig med att titta på Ölands webkamera. I stället är det kaos i familjen känns det som. Tråkiga diagnoser, tuffa sådana som man nu ska försöka förstå och handskas med. Jag har aldrig varit i närheten av psykiatriska diagnoser direkt i mitt liv. Inte heller får man nån vidare hjälp att förstå heller utan man ska finnas till i nått man inte fattar riktigt och gilla läget.Eftersom man inte heller är förälder längre så har man ingen rätt att få fråga verkar det heller som och hur fasiken ska man kunna hjälpa på ett bra sätt om man inte får hjälpen till det? Det enda jag känner är en håglöshet just nu mot precis allt. Är bara så sannslöst trött att jag vet inte hur jag ska få dagarna att gå? Försöker läsa mig till diagnoserna via nätet och förstå men det finns inget en anhörig kan göra säger det??? Jag är inte av de virket att jag gillar att vara blase när saker händer, se på det gör en frustrerad. Som anhörig vill man ha all information som går att få och man behöver också få prata, fråga, vrida och vända. Hur annars ska man förstå?

Sen kan jag av det lilla jag sett nu av psykiatrin undra hur det kan väntas med sådana saker? Det är ju inte en simpel snuva det handlar om som man ska vänta ut. Det är ju enorma krafter av dåligt mående och inte om man säger normala tankar och synsett. Stackars alla som drabbas av sådant säger ju jag. Att vara i en bubbla med massa knasiga tankar som man dels är medveten om i allra högsta grad men inte kan slå ifrån sig. Tankar som förstör, förgör och tar all kraft i från den drabbade. Det är ju fruktansvärt! Som utomstående kan man bara se på?
Man blir arg, frustrerad och ledsen allt i ett paket och så när man kommer till en akutmottagningen och en utbildad psykiatriläkare säger att det är acne för det första om kraftiga läkemedelsutslag över halva kroppen plus att han inte ens har tiden att ta sig an för han är på väg av sitt skift. Då blir man ju 2 sekunder från att tappa kontrollen och gå lös bokstavligen på idioten.

Men vid detta lag borde man inte bli så förvånad, vård som vård? Tackar iallafall gud att det första mötet var guld med en enorm läkare.

Så hela denna helg har gått nu och jag har inte kommit ur min nattsärk nån dag före kvällen. Jag är tom och helt orkeslös och jag vet inte hur jag ska få tillbaka krafterna?

Står ju själv mitt uppi min egen sjukdom/skada som eskalerat och det är massa på G. Eventuell rygg operation, skräcken för det osv. Så rätt och slätt lite mycket nu.