Att få vara ledsen

I natt är en sådan natt jag inte kan sova. Det kommer och går dessa nätter och vi har dom både jag mamma och pappa. Tårarna går bara inte att stoppa och så är det ju att är man ledsen så är man och det ska man definitivt inte trycka tillbaka. Det är då man blir bitter! Alla har vi rätten att vara ledsna. Det är inget man är svag av att vara eller sämre som person utan en helt sund känsla.

Sedan jag var 7 år har jag skrivit dagbok. Jag har skrivit varje dag nästan sedan jag fick min första dagbok som 7 åring. Om både roliga och tråkiga saker. Det är ett sätt att dels bearbeta det tråkiga och minnas det roliga. För alla människor har vi både och i livet. Tror inte det är någon som undgår tråkigheter. Dagbok slutade jag skriva då jag fick min första dator. Den fick jag runt 2004 för jag var en sådan som inte skulle ha sådant. Jag var inte ett dugg intresserad och efter att ha gått en data kurs tyckte jag det endast verkade väldigt komplicerat med en dator. Jag var nog en av det sista i min bekantskaps krets som faktiskt skaffade mig en efter mycket tjat från min väninna faktiskt.
Men ganska snabbt bestämde jag mig för att börja föra min dagbok via datorn. Det var först på Netlogg jag startade mina anteckningar och insåg ganska snabbt att det var ju jättekul. Dels fick man lite kommentarer och inputs över saker man skrev om.

Genom åren har jag varit med om en hel del saker endel mycket tråkiga och hemska. Skriva har varit ett sätt av andra att ta sig igenom händelser, sätta ord på vad som hände och framförallt att lägga det tunga någon annanstans. Jag är och har alltid varit en öppen person, har inte svårt att uttrycka mig, prata, få ut det som behövs få ut osv.
Inte heller tycker jag det är något fel att skriva offentligt som en blogg är. Det är faktiskt inte ofta jag tänker att jösses nu läser nån det jag skriver..det är liksom inte focus eller min mening. Jag skriver för min egen del och för att jag älskar att skriva och för att minnas allt som händer. Men det är alltid lika roligt om någon kommenterar.

Jag har fram till i våras kunnat skriva om allt som händer i min vardag. Inte för att det längre är mycket då mina skador tagit större delen av min vardag sista åren.
Det blir mest om det just nu för det är mitt liv just nu att inte kunna göra så mycket och kämpa i vården för att få rätsida på alla skador jag faktisk har i min kropp. Och detta är min dagbok så det är svårt att vränga till tillvaron till nått glamoröst när det inte finns nått sådant just nu.

Men jag är också eller var mamma. Beror på vem som ser det. Mamma kommer jag alltid vara i ordets bemärkelse för jag har en dotter som jag älskar över allt annat. Och man slutar inte älska sitt barn om det fyller 18, flyttar skaffar kille osv. Man slutar heller inte bry sig, måna och vara orolig för att det växer upp. Min mamma är orolig för mig fast jag är 48 och det är ett helt mänskligt beteende tycker ju jag. Hon bar mig i 9 månader inom sig, födde mig till livet, hon fostrade mig tills jag blev myndig och tills jag flyttade hemifrån och hon har alltid funnits där vad än som hänt i livet. Det har varit min familj oavsett åsikter, olika tänk ja name it!! Och det är väl så en familj ska vara kan jag tycka. Man har rätten att tycka olika men för den skull acceptera varandras olikheter och kunna fungera som familj ändå. Hur skulle livet se utom alla tyckte lika i allt? Det är kärnan i familjen som är det viktiga. Jag förlorade stora delar av min familj när jag var 13 år. Då min mormor, morfar och farmor dog inom 6 månader. Min farfar hade jag aldrig sett då han dog ung. Så kvar blev mammma , pappa och jag. Givetvis finns annan släkt med det närmaste om man säger så. Det var en mycket jobbig tid mitt upp i en mycket jobbig ålder med. Där blev dagboken min ventil i sorgen. Idag när jag läser dessa böcker från den tiden forsar tårarna för jösses så tungt det var och jag var ju inte mer är 13år. Men jag förstår ju idag vilken enorm ventil dessa dagböcker var och jag förstår varför jag aldrig slutat skriva. På den tiden fanns ju inte psykologer, BUP och den hjälpen om man inte mådde bra. Jo det fanns men det var inget det talades om. Inte den generation föräldrar iallafall *fniss* Man fick hjälpa sig själv helt enkelt.

Såsom jag blivit fostrad, den bra barndom jag växte upp med det förutsättningar som gavs och med det värderingar jag fått med mig på vägen har jag försökt i samma goda anda föra vidare till min dotter.

Men jag kan inte sticka under stol med att det sista året varit det värsta i mitt liv. Och det på många sätt. Jag har inte fått skriva ett dugg om det här för minsta lilla jag skrivit att jag saknat min dotter har jag fått ett samtal. Jag är så trött på detta att jag kan spy. Hela vår familj har gått i spillror och allt jag sett, hört står mig ända upp i halsen bokstavligt talat. Jag har all rätt att sakna min dotter all jädra rätt!! Jag förstår ingenting HUR allt blev som det blev helt plötsligt och ändå blir jag ombedd att bara fatta? Hur fasiken ska man förstå nått som är helt främmande som damp ner som en jädra tornado i livet. Hur ska man kunna förstå nått man aldrig får vettigt svar på, aldrig fått prata med någon om? Hur ska jag förstå att någon förändras så pass att jag knappt känner igen? Hur förstår man det som mamma, pappa mormor, morfar, farmor osv osv????

Jag vill förstå det på ett vettigt sätt av erfarna människor, utbildade människor i detta ämne. Inte av någon annan person! Tack men NEJ TACK!
Jo min far och jag har faktiskt varit och pratat med expertis i ämnet men det var i början och endast en timmes prat.
Vad jag tycker, känner har jag all rätt att göra för jag är en fullt vuxen människa med rätten att känna, tycka vad jag vill. Jag är inte den "präktiga" (som folk tror det är när det tiger) typen som står inför mina vänner och drar på ett falskt leende och säger att allt är bra när det inte är det!! Jag är ärlig mot mig själv och andra hur jag känner för det vinner man och går längst med i livet, tro mig! Och det är definitivt inte att vara präktig att ljuga för sig själv.

Alla har vi våra sätt att bearbeta, uttrycka oss. Att blogga är ett sätt, att tiga och hålla käften är någras sätt och inget är rätt eller fel beroende på vilken personlighet vi har. Jag tiger inte och jag håller inte käften ursäkta uttrycket men det är så jag är och det kan ingen ta i från mig!!. Jag vet att tiger man och lider eller förtränger kommer det tillbaka om inte detta år så senare i livet och det är ingen trevlig händelse när Ågren pickar på axeln som en blixt från en klar himmel.

Jag ljuger heller inte om min tillvaro och försöker försköna upp den på något sätt så utomstående ska tycka att jag är vad? Bättre? Sämre? Näe jag är stolt över vem jag är trots att jag denna dag för 15 år sedan dundrade in i refugen i ishalkan och blev förtidspensionär av det långt senare, har en usel ekonomi, bor i hyresrätt, inte gått gymnasiet eller läst på universitetet mm. Jag är inte ett skvatt sämre än nån annan. Livets hårda skola är inte fy skam den heller kan jag säga det är en gedigen utbildning i verkligheten! Skulle fler behöva *fniss* Verkligheten går inte att läsa om nämligen den kommer på en oavsett. Då spelar inte titlar eller betyg nån roll vill jag lova *fniss*

Men jag tänker precis skriva det jag vill hädanefter för detta är MIN blogg, min sida mitt sätt och så länge inga namn skrivs så är denna blogg en anonym blogg för det allra flesta utom det som känner mig närmast. Denna blogg kan vara vem som helst i princip i detta av långa land. Att man blir förbannad av att läsa min vardag det är ju mottagarens känsla hur den VILL tolka och inget jag kan göra nått åt, man väljer själv. Så från och med nu skriver jag om mitt liv HÄR och NU!! Och känner man att man blir ilsken, ledsen, arg eller vad det må vara så scrolla vidare bara. Busenkelt!

Detta är mitt liv i med och motgång!

Med det slutar jag och hoppas på sömn med dessa sa sanna ord än en gång.


En dag kan det vara för sent!

Gonatt!!!!