Tänkvärt!

Jag satt här och undrade lite på natt kvisten om människors beteenden, hur saker och ting kan vända om i ett handslag. Jag tänker på min farmor som ett exempel som hade x antal barn och från en dag till den andra var det en som inte mer hörde av sig, som inte tillät sina barn träffa sin mormor fast det bodde vägg i vägg, hur åren gick och en dag var der försent..då hade det gått kanske 30 ja 40 år jag minns inte så noga men massor var det. En dag fanns inte farmor längre. Som genom ett handslag hade farmor berövats ¨sin dotter,sina barnbarn och det sin mormor i alla år och när hon inte längre fanns kom "gamarna" och skulle plocka i boet. Hur kan det bli så i en familj?

Familjen som fick beskedet om att det väntade barn men när graviditets illamåendet var ett faktum var det inte roligt längre då drog den ena parten givetvis den som inte mådde illa. Många många år senare blir den som tog ansvaret beskylld för att vara den som gjort allt fel, fel? Vad gjorde den för fel som tog ansvaret över detta barn och vigde sitt liv för det?

Hur kan man svika, lämna, överge det som är ens eget kött och blod? Hur kan man ens tro att något annat ersätter det band som från början var rent sagt en navelsträng?

Är det så lätt att lämna sin familj för att det dyker upp nått annat som är lite roligare undrar jag, är banden verkligen så sköra eller som det säger att kärlek och hat ligger så nära varann. Jag fattar det inte! Visst i hela fridens namn har man haft konflikter med min familj, med min mamma, pappa osv. v¨Vissa korta stunder eller i stundens hetta som man säger har man sagt att jag "hatar" då man var i tonåren tex. Men familjen är ju faktiskt den som alltid finns där i vått och torrt vad man än gör så finns den alltid där. Jag tror också min farmor hade förlåtit alla år om hon hade fått chansen men hon hann lämna denna jord innan. Hon fick inte en chans och det sorgliga är att ingen vet varför allt blev som det blev.

Jag har skrikit åt min mamma, kallat henne hemska saker i tonåren och verkligen önskat att jag fick dra iväg då hormonerna pockade på som värst men hur det än var blev vi alltid sams och hon var min mamma. Likadant var min mormor som en mamma för mig i vått och torrt fast hon var rätt gammal då jag föddes. Jag hade konflikter med henne också ibland men alltid alltid blev vi sams efter bara några minuter eller timmar.

Jag fattar inte det människor som sätter sig i nån roll som "stackare" fast inga belägg finns, lever kvar i den och tillslut när samvetet börjat gnaga en stor bit i själen måste denne skylla allt den själv gjort fel på någon annan för att över huvudtaget kunna överleva sveket, må bra själv och överleva lögnerna. Jag känner en del sådana. Jag kan inget annat säga stackare om dessa för det hade ett val att säga förlåt, reda ut men det var för ynkliga till det och bara fortsatte sitt marathon mot oskyldiga.

En sak har jag lärt mig genom åren att aldrig vara i konflikt med någon för man vet aldrig när den någon försvinner. Jag har alltid rätt ut saker snabbt för att undvika tjaffs. Jag har förlorat en del nära och kära väldigt oförhappandes, inte för att jag inte funnits för dem utan för att några gick det väldigt snabbt för och oväntat och andra valde i tysthet att avsluta sina liv innan man ens visste att något var fel.

När jag var 25 blev jag påmind om hur skört livet är, hur fort det kan ta en vändning. Jag var hemma hos mina föräldrar för det hade folk hemma på middag. Jag blev trött och åkte hem till mig. 2 timmar senare ringer min mamma och ber mig komma till akuten för pappas hjärta hade stannat och han var medvetslös. Från ena timmen till den andre. Jag glämmer aldrig den känslan jag hade då jag klev in på intensivvårdsavdelningen och fick se min pappa helt borta. Det hade fått igång hans hjärta men han var inte där på något konstigt vis. Nu hade jag turen att min pappa blev helt återställd men att så fort kan det gå.

Vill bara med detta förmedla att man vet inte hur länge man har sina nära och kära vis sin sida, att livet är för kort för att leka katt och råtta eller skylla ovesäntligheter hit och dit. Livet är för kort att skjuta upp viktiga saker och beslut och framförallt driva vendetta mot nära och kära. En dag finns det inte längre kvar och det som blir kvar på jorden får bittert ångra det i resten av livet om det nu inte är helt utan emapti förståss, sådana finns ju också.

Det tåls att tänka på tycker jag hur man behandlar sina nära och sina medmänniskor!
En dag går det inte att bläddra tillbaka och ångra.