En fruktansvärd kväll

I vår familj händer det mesta och det ovanliga alltid. Jag och min kära hade en kväll för oss själva och telefonen ringer och det är min pappa. Han säger att det hänt nått och låter så konstig. Jag har rasat och mamma ligger under och det är blod överallt. Ja jag har nog aldrig sprungit så i hela mitt liv. Kommer hem till dem och det är blod överallt, tjockt som sprutat och jag och blod är ingen bra kombo. Jag tackar gudarna att jag hade Jonas med mig för annars hade jag nog svimmat. Larmade 112 direkt och det skickade 2 ambulanser. Mamma låg orörlig på golvet och ev fått en lårbens fraktur där hon hade sin tidigare plus att hon är svårt chockad och skakar nått fruktansvärt.Pappa hade skapligt hål i skallen och blödde ymmnigt uhu!!! Höll på att tuppa av stolen vi fick ner honom på och med nästan 97 kilo rubbar man inte honom och kan baxa han tillbaka så jag fick lite smått panik och åter allt blod. Så jag fick åka med ambulansen och J tog bilen upp efter. Det blev ju separerade där då pappa hade skallskada och mamma ortopedi. Så vi tog varsinn och satt med.Men det blev en kväll på akuten som jag nog aldrig kommer glömma. Mamma var svårt chockad och hon skrek att hon aldrig mer ville se pappa. Att han inte skulle få komma hem utan flytta, att hon var less skulle skiljas osv. Jag grät och fick gå ut flera gånger då jag inte pallade att höra mer. Det var en olycka inte menat att skada. Jag hoppas verkligen min mamma får hjälp då hennes smärtor tagit över styr sista åren med allt hon drabbats av. Hon har blivit bitter och tappat livs lusten helt och i kväll var droppen. Jag har märkt att saker blivit bara värre och jag kan förstå att man blir ledsen och trött av att ständigt drabbas av sjukdommar som min lilla mamma gjort. Jag om någon vet men jag vet också att man måste jobba på att inte bara se det negativa i tillvaron utan försöka om än det gör ont överallt och nytt elände tillstöter att hitta det positiva små sakerna som gör att det faktiskt också går att leva med diverse sjukdommar osv. Lägger man sig ner som ett offer är det kört och man blir sjukdommen och livet blir en bitter sörja. Där är min mamma nu och hon behöver verkligen hjälp nu. Pappa grät och anklagade sig själv vilket han absolut inte ska göra då även han är sjuk i kroppen och har sin nevropati som ger nada känsel i benen plus sarkodiosen. Å i kväll hände det nått med hans ben och han föll olyckligt och just precis över lilla mamma. Jag har pratat med pappa och jag tror det var första gången på mycket länge han fick lätta sitt hjärta i kväll att han inte orkar mer. Inte orkar höra det negativa från morgon till kväll och jag förstår honom. Dotra och jag har haft dessa diskussioner i flera år då vi sett att kärleken mellan dem ebbat ut pga sjukdommarna som mamma råkat ut för. Å det är lätt att bli ego, binda sig inne i sin bubbla och självömka..det kan drabba vem som helst när det inte finns nått stopp i eländena som ständigt hopar sig. Men man har alltid 2 val. Gå vidare, acceptera eller bli sjukdommen eller sjukdommen tar över rätt och slätt. Så har det blivt där hemma och jag tycker givetvis synd om dem båda. Men det kanske är så att det ska gå skilda vägar nu och få njuta av det år det har kvar och inte bara leva i bitterhet?? Jag unnar dem båda lycka men lyckan kanske inte är att slaviskt försöka knåpa ihop tillvaron utan faktiskt separera och ta tag i det enda liv man får om än det är gammla. Bita ihop för bekvämligheten är inte rätt heller då man inombords är olycklig och äts upp innifrån och ut. Nu var lilla mamma illa chockad och inte nådig på rummet. Hon ville aldrig mer se pappa osv och jag fick gå ut flera gånger och djupandas men när jag gick över till pappa och såg hans tårar båda av lättnad och givestvis sorg att få säga det han aldrig vågat eller kunnat tillåta sig säga att han är så trött på att höra om hennes sjukdommar hela tiden då brast det även för mig om än jag blev glad att han faktiskt kunde lätta sitt hjärta för mig i kväll. Jag önskar dem båda bara lycka den tid det har kvar och det är verkligen inte lyckliga som det har det nu. Mamma ville inte ha nått besök, ingen fick komma upp och definitivt inte pappa..och fine låt det så vara men jag fick komma iallafall. Så vad mnorgondagen har att ge får vi nu se. Jag är så trött att jag ser dubbelt och har pratat med pappa nu så att allt var okej med han sen vi lämnade han hemma. J och jag skurade blod i hela hallen och köket på golv och väggar och det var inte nådigt uhu!! Nu ska jag försöka sussa lite med och smällta allt...jösses så trötter jag är. Så natti natt!!!