Har landat lite i allt och fått pysslat lite så det känns okej. Trött som en vet inte vad och det värker i nacken men GLAD att det inte var vad det sa oj oj!! många många tankar for genom skallen där på natten. Herregud om proppen smäller, vad händer, tänk om jag dör osv. Å jag som precis träffa tmitt livs kärlek ska jag gå och dö eller få konsekvenser av detta..ja jösses det malde verkligen på i huvudet. Försökte där på natten innan jag fick åka upp på neurologen att andas och andas för att totalt inte flippa ur där i sängen. Såg på min kära att han var lika förvirrad han och när han skulle ringa sitt jobb att han inte kunde jobba på natten kom han inte ens ihåg telefonnummret stackaren. Min dotter som bara skrek i luren och fick ett panik ångest anfall med allt det innebär och mina mamma som nyligen haft hjärtinfarkt nummer 2. Det var ju flera som blev drabbade av att det var lite väl snabba med att diagnostisera innan det til 101% visste med säkerhet. Bara facinerande att det så detaljerat beskrev proppen på natten där på akuten??
Sedan en annan sak jag märkte var att när man kom in så var det ingen som brydde sig alls, som vanligt om man säger så. När jag sa att min temometer visade 38 graders feber så suckade det då deras visade 37 som att jag var nån jädra fjant. Jag vet att min temp fungerar korrekt men när det tar tempen i luckan som inte ens går in i örat så visar den alltid på feberfri har jag märkt. Men när det blev lite status på diagnosen var det genast gull i gull vilket jag tycker är lite lustigt. Som att svår värk eller name it inte är nog så slår det bättre att få nått saftigt..då är det status. Lustigt beteende tycker jag då all respekt borde ges vad det nu än är om man är sjuk och mår dåligt. Alla har rätt till samma bemötande vare sig det värker järnet i en rygg, propp i skallen eller vad det nu månne vara. Man är liten i varje läge man blir sjuk så enkelt är det.
Var samma med lilla mamma för bara några veckor sedan då jag blev beordrad att tappa henne och sköta henne på akut rummet, bara det för det hade inte tid sades det. INTE TID? Å jag var heller inte anställd att vårda min svårt sjuka mamma där, jag var en orolig anhörig enbart och hade inga förpliktelser att vårda henne när vi inkommit med ambulans. Men när hon visade symtom på hjärtat och jag sa till fick man blicken suck ungefär och inte fasen gick det undan för att få ett EKG direkt. Så visade det sig sen att det faktiskt var en infarkt.
Ja hade man sjukhus skräck innan lär man ju inte direkt bli av med den. Om än det var otroliga på avdelningen jag hamnade så finns det andra ställen de borde ta sig en funderare på om det är rätt man på rätt plats tycker ju jag.
Nu hoppas jag verkligen jag slipper bli sjuk mer på ett tag uhu!! Nu har det varit lite mycket och massa konstigheter i ett. Nu vill jag bara ha det bra, leva mitt liv och mysa med min kära. Framförallt ha det lugnt. Ska fixa till min nacke i veckan då jag tror det är en hel del låsningar som åstadkommer mina smärtor nu. Känner när det värsta intensiva släppt att det sitter i kotorna igen helt fel. Så det blir att gå till min kära kiropraktor som är den enda som kan fixa mig och jag ska enbart hålla mig nu till honom så kanske det lugnar ner sig i min kropp. För efter hans behandlingar mår jag alltid bra.
Men mest av allt är jag så glad att jag är frisk i den bemärkelsen om än mina ordinare saker i kroppen finns men det är inte dödliga. Gång på gång får man sig tankeställare som förändrar ens tänkande. När jag kom hem i går var det med en enorm glädje. Min kille kom och hämtade mig och hade köpt med sig en underbart god chai latte i bilen som jag fick bara det fick mig att bli så rörd av den fina tanken. Chai latte är himmelskt och vad kunde vara bättre när man väl var utskriven än att få mumsa på en sådan på hemfärden. Bara få ha honom vid min sida, vetskapen att jag är så galet kär och det är besvarat fyfan vad lycklig jag är rent sagt *fniss*
Har städat lite och gjort mys här hemma och ska nu ta en lång dusch och gå och sussa gott i min underbara säng. Bara det.
Var rädda om er och varann för livet är inte förgivet minsann. Man ska njuta av varje sekund av det och lära sig se det små små sakerna för det behöver inte vara under för att njuta av livet. Man ska vara tacksam att man finns idet helt enkelt och göra det bästa möjliga av det om än det är micro saker.
På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar