Har pratat med en väninna i dag och fått reda på att hennes bästa vän som även jag känner väl nu hamnat på sjukhuset och kommer nog inte att komma hem därifrån. Det har gått väldigt fort. En obotlig tarmcancer som nu kommit till sitt slutskede. Så tragiskt att det gör ont att bara tänka på det. Var bara 2 veckor sedan jag träffade henne och visserligen märktes väl cancerns framfart men nu har den helt tagit överhanden och all medicinering är avslutad. Jag med min sjukhus skräck känner nästan paniken samtidigt som jag jätte gärna självklart måste åka upp. Hon ställde upp för mig en gång i livet då mycket stod på spel då min dotter inte fick skolplikten och en chef inom skolan ringde och hotade mig rejält då jag anmält skolan och inspektionen dömt att min dotter faktiskt inte fick rätten till skolplikt. Som hämnd anmälde det mig bara för att jävlas för det trodde det skulle knäcka mig men se där gick det bet. Jag vann med råge och fick dessutom hänga ut dem i slutänden i pressen för vad det åsamkat mitt barn under 2 år. Men utan min vän den sista gången då det hotade mig per telefon vette katten hur det hade gått. Min vän var nämligen en skicklig jurist och det fick suga strumplästar efter hennes intågande Haha!!! Nu är hon i livets slutskede och jag måste bara klara av att åka upp i morgon trots min galna sjukhus skräck. Å visst jag vet att jag klarar det om än man givetvis kommer må skit efter. Jag klarade ju av min gammla granne som inga anhöriga hade då hon fick cancer och dog. Då andra rutinerade var tvugna att gå ut ur salen för det inte klarade satt jag kvar på sängkanten in i det sista nästan. HUR vet jag än i dag inte men bara tanken att ingen ska dö ensam gjorde mig stark just då. Minns så väl flera gånger jag satt där och hon greppade min tröjja och jag trodde att sista andetaget var förbi och så kom hon igen. Ja då klarade man det men jag drömde rejäla mardrömmar lång tid efter om vissa sekvenser dessa dagar.
Så i morgon åker jag med upp med min väninna och jag hoppas det inte är försent?
Vill säga ett tyst adjö då det verkade som att hon inte var vid fullt medvetande just nu men bara att få säga hej då. Det sista som lämnar en är ändå att höra om än det inte ser eller är vid medvetande. Så vi gör sällskap upp. Det är bara så vansinningt tragiskt allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar