Känns lite tungt i dag

Idag är det en tung dag att förbereda sig att säga hejdå till en vän. Hur gör man det? Eller rättare sagt hur fixar man det? Det där definitiva att det är sista gången det skrämmer skiten ur mig bokstavligt talat. Viss tjag har varit med om att släktingar gått bort men det har varit mer naturligt då det handlar om tidens gång på nått sätt. Att när man blir gammal så händer det. Men en människa mitt i livet, i min egen ålder det är så överjävligt. Det kryper i mig att bara se och man tänker hur i jösse namn känner inte hon, så fruktansvärt. Å ja det drabbar någon varje dag så gott som det gör det men när det kommer inpå en själv..jag är faktiskt vettskrämd . Men klockan 17 i kväll ska vi träffas utanför där och jag måste verkligen samla mig att fixa detta. Jag har lite svårt för detta att se personen så dålig för de tär på nått sett det man bär med sig på näthinnan sedan. Man vill ju minnas det braiga inte det tragiska på nått sätt men som sagt det går ju inte at undvika. Min första upplevelse med döden var jag 13 år. Det gick så fort så fort med min älskade mormor. Från ena dagen till den andre och hennes förändring var hemskast. Jag såg henne ligga där med helt svarta ben upp till höfterna nästan, kallbrand. Hon var inte kontaktbar och jag kunde inte prata med henne eller få ett svar om hon hörde mig. Jo jag vet att hon hörde mig det gjorde hon men från at tha en mormor som var krut tanten själv till att inte ens kunna svara var tufft att förstå då. Hon var ju alltid den som fanns för mig under hela min uppväxt då min egen mamma var sjuk. Det som jag fick i mitt minne var dessa svarta ben och hennes djupa sömn..det ligger som ytterst på näthinnan och jag hade önskat att ingen hade visat mig det då..jag var definitivt inte mogen för det då. Samma år förlorad ejag 3 kära i mitt liv. mormor, morfar och min farmor, alla inom 6 månader. Kanske var det efter det jag blev så rädd vad vet jag. Men jag har haft turen att vara rätt förskonad av sådant resten av livet föruom min vän som valde att ta bort sitt liv men honom minns jag då han var glad och mådde bra tack o lov.

Men jag ska gå upp där i kväll och krama om henne och det måste gå..uhu bara jag tänker på det så kommer tårarna. Men vi är 2 så vi får trösta varann efteråt.

På återhörande