Det blev en tung kväll med mycket tårar. Tyvärr var hon inte vaken utan sov tungt. Men när jag klev in i rummet kunde jag bara inte förstå att det var hon? Det fanns inte ett spår av den jag känner och jag trodde att jag gått in till fel person. Så liten och så förändrad. Det gick bara inte att hålla tårarna borta och det var nog tur att hon inte var vaken och såg dessa, det hade ju inte varit lägligt. Samtidigt känns det som att hon inte vet nu att vi varit upp att vi måste åka igen och hoppas att hon är vaken om vi nu hinner vill säga? Såg inte ut att vara så mycket tid kvar så jag funderar at tkanske åka tillbaka i morgon igen. Men vet inte om jag klarar det ensam. Vill absolut inte visa att man är ledsen i en sådan här situation men att få krama om henne. Pga att hon varit orolig och haft mycket värk var hon hårt medicinerad för att få just lugn att somna in i dag och då vill man absolut inte väcka henne då hon behöver denna sömn.
Det var bara så tungt att se i kväll och mitt i det vill man ju inte få denna bild som minne på näthinnan av den hon var. Man vill ju minnas henne som den friska sprudlande tjej med enorm jävlar anamma i sig. Å samtidigt givetvis finnas där i slutskedet. Mycket itudelat!
Jag hoppas bara att hon slipper lida och slipper ligga på detta vis allt för länge. I somras då jag träffade henne sa hon att hon skulle absolut inte ligga och bli nått kolli då slutet kom och se vidrig ut och senast i söndags ville hon åka med min väninna hem fast hon var så sjuk. Ville absolut inte vara kvar på sjukhuset. Å tänker man sig in i det hela så hur fixar man att bara vänta in om man är vid fullt medvetande? Hoppas att mediciner kan ta bort denna känsla vilket jag tror det gör i slutet så det slipper ha panik odyl. Ja hur man än vrider och vänder på det är det bara så sorgligt när det definitiva kommit . så orättvist, så brutalt och hemskt bara. Jag finner bara inte ord just nu.
Annars visar vädret sig från sin sämsta sida denna kväll med..det bokstavligen regnar små spik. Uschligt värre men trots det rätt varmt ut. Har int eätit eller nått sedan jag kom hem vid 7 tiden då jag mest gått här som i nån dvala. Känns bara så ledsamt å så fruktansvärt definitivt. Ett tag sades det att man kunde leva med denna cancer upp emot 10 år men det har gått fasligt fort. För 2 veckor sedan mötte jag ju henne på köpcentrat här i full galopp och fortfarande den verbala tokroliga tjej som hade massa synpunkter om det mesta och fightades för andra till idag en liten liten fågel .
näe måste försöka få i mig nått..vi åkte visserligen efter sjukhuset til lett kondis för att få i oss lite energier jag och min väninna. Kändes som all ork försvann där på sjukhuset. Det blev en timmes babbel där med äppelkaka och vanilj sås och kaffe vilket gjorde gott i magen till cykelturen hem sedan. Men nu är det tomt igen i förrådet känns det som så bäst att få i sig nått.
Efter det natti natt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar