Farao vad det mal allt!

Ska ringa samtalet om min hund nu och jag har så ont i magen. Det känns som alla andra inte vill på nått konstigt vis och att jag får dåligt samvete fast jag inte behöver ha det. Sedan min dotter flyttade för över 2 år sedan har det blivit enormt tomt hemma. Jag har inte längre nån att pyssla om, nån som finns hemma när jag kommer hem osv. 20 år är en lång tid att dela med nån om det så är människa eller husdjur och det har känts enormt ensamtsedan den ddagen min dotter flyttade. Så träffade jag min kära och det var det bästa som hänt mig men han har sina jobb dag och natt och vi ses helger. Han har fortfarande barn hemma och det är flera år innan han är fri som mig och vi kan rå oss helt själva. Kan bara inte rå för att det känns ensamt och jag har flera gånger funderat på just hund men tyvärr har ekonomin inte tillåtit det. Nu FÅR jag en hund och allt vad det innebär. Å jag vet att det kommer bli passande men det var det att ha barn också och jag saknar den biten så galet. Vi gjorde så mycket tillsammans min dotter och jag och från det hon flyttade blev jag sittande hemma känns det som. Det är inte roligt att åka ut och göra saker helt själv. Med en hund kommer jag ut på ett helt annat sätt jag är inte ensam och jag saknar det.

Men jag vet inte vad det är som gör att jag får så ont i magen? Vi har haft diskussionerna båda jag, min dotter och min kära och på nått konstigt vis känns det som det bara är jag som är sprudlande glad över detta? Jag kanske överreagerar vet inte? Men jag avskyr ensamheten jag känner i veckorna och den lär jag ju få leva med flera år till så är det ju. Ja om jag visste vilket beslut som är det bästa? Men jag vet att jag blev så glad då jag fick denna chans och jag blev kär i den lille krabaten utan att ens ha sett honon "live" bara på kort. Han är så fin den lille vovven!

Varför ska allt vara så komplicerat när det inte ska behöva vara det? Varför ska jag ens tänka på vad alla andra tycker hit och dit det handlar ju om mig.

Ska ta mig samman och ringa nu.