Denna natt har jag knappt sovit alls. Dotra smsade vid 2 i natt att hennes kille åkt på magsjukan så det var tydligen det hon hade med uhu! Hon hade störtat ut i trappen barfota och det kan ju tyckas löjligt men jag förstår henne så väl. Har man spyfobi är det det enda raka det handlar om, överlevnad. Jag kan förbanna mig att min svåra spyfobi gått över på henne för det är så jädra jobbigt att ha speciellt vintertid. Så tackar man media för all vidrig info om denna kräksjuka som det hypar upp till bristningsgränsen kan jag tycka hela vinterhalvåret. Varför? Spysjuka har väl alltid funnits å vem farao vill läsa info hur den yttrar sig kan jag tänka? Men jag har ju fobin så jag äcklas, fasar mm.
Så till alla som inte fattar! Vad är det som man inte fattar? Om en person säger att den inte klarar ormar, spindlar mm då accepterar man det och förstår men skräcken för spyor kan man inte förstå? Fobi som fobi kan jag tycka. Så jag led med mitt lilla hjärta i natt för jag vet hur jävligt det är när nån i ens närhet åker på det och man skakar i kroppen så man hör sitt skelett av rädslan. Man tror det ska bli bättre ju äldre man blir men icke då. Visst jag kan prata om det, läsa om det, se en spya ute osv men när det kommer till att jag själv kan bli smittad av nån i min närhet som har det blir jag stel av skräck. Ändå har jag klarat av mitt eget barn om än jag inte kunnat vara med just när hon kräkts men tagit reda på efteråt iallafall. Ja det är sannerligen inte lätt och jag tror att alla har vi nån sorts rädsla mer eller mindre, nått vi äcklas av. Min kommer från min uppväxt med min mamma som kräktes varje dag under hela min uppväxt. Hon kräktes i skym undan och berättade aldrig så jag förstod då jag var runt 5 och uppåt. Det blev en skräck och äckel och tillslut ett trauma för mig. Se henne kämpa med illamåendet, det vidriga lätet från toan och hur slut hon såg ut när hon kom ut därifrån. Det var ju inte med nån glädje i blicken direkt jag såg min mamma. Dessutom låg hon ofta på sjukhus och vilohem långa perioder och jag fick bo hos min mormor. Fanns inget i detta beteende som var trevligt eller verkade mysigt i ett barns ögon. När jag sedan själv kräktes första gången i mitt liv vid 6 års ålder offentligt en gång på en buss fick jag min bekräftelse från medpassagerarna som tittade på mig med äckel . Där och då uppkom min fobi. Deras syn på att jag kräktes fick jag bekräftat då att det var det vidrigaste man kunde göra. Precis just så som jag uppfattade allt med min mamma.
Att bearbeta är svårt då det inte är så lätt att just konfrontera en spya, kväljningarna osv. Inte heller lätt att bearbeta nått som pågått så många år. Det är så rotat i själen på nått vis. Inte ens psykiatrikern på sjukhuset som jag träffade via smärtkliniken en gång visste hur, då jag bad om hjälp. Hur konfronterar man? Hoppa in på infektionskliniken då det går magsjuka och vara med i attackerna å bli smittad på köpet, eller? Näe det tyckte ju t.o.m psykiatrikern var bisarrt *fniss* Så jag lever med min skräck och äcklas då jag hör om det eller själv mår illa. Hmmm!
Nu hoppas jag det får må bra båda två och att det slipper nått mer FY!!!
Idag kommer min bästis från barndommen hit och det ska bli så kul och i skrivande stund kikar t.o.m solen fram bakom det gråa molnen. Ser ut att bli en fin dag till slut.
På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar