En dag som inte blev så lyckad eller hur man ska säga det? Vart går gränsen när man känner saker på sig att få uttrycka sin oro för någon annan? Jag är född och uppfostrad att vara ärlig, att inte ljuga och att om jag har någon form av problem ska jag kunna säga det till det som står mig närmast. Att aldrig vara rädd för en diskussion för det är bättre än att tiga eller lida. Att lita på min intution, min magkänsla det sa t.o.m mediumet jag var till att jag hade en grym magkänsla som jag oftast inte lyssnade till utan sköt bort. Detta kan jag verkligen hålla med om att jag haft en första intution massor av gånger och sedan tänkt att , NEJ så är det nog inte. När man sedan börjar analysera sönder den första tanken man faktiskt fick i molekyler så blir det inte bra. det är den där första känslan man alltid ska lita på för den är oftast rätt.
Jag är skapt så att får jag en magkänsla över något så måste jag ju kolla upp detta. Det får vara hur vanskligt som helst men lyssnar man inte till den så förgörs man och går och grunnar hela tiden. Att inte få säga det man tycker är det värsta som finns och visst det finns gånger man kanske sårar vilket jag gjorde idag, min egen dotter. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv att bära på nått jag tänker på, tror osv och så händer det nått och jag inte sagt till det jag känt etc. Jag gjorde det en gång, ignorerade min magkänsla och då tog en nära vän livet av sig exakt den dagen magen skrek att nått var galet. Jag lyssnade inte på vad magkänslan sa..och visst denna person hade ju bestämt sig vare sig min magkänsla sa bu eller bä men hade jag lyssnat på den just den dagen så vet man ju inte? Det sitter färskt i mitt minne, morgonen efter varslet fick reda på att min vän inte längre fanns. Varför varför ringde jag inte då magen vrålade RING!!! får bara inte bort den känslan och efter det har jag alltid alltid sagt vad jag känner och tycker och inte heller skjutit upp nått om magen gett mig ett varsel för det kan vara så viktigt anser jag med facit i handen.
Men jag sårade min dotter kraftigt idag ansåg hon iom att en annan vän sagt en sak till mig om en händelse nyligen som fick mig att börja fundera. Jag sa rakt ut vad jag tänkte så som jag alltid gjort för det handlar om att jag bryr mig inget annat. Och jag kan också bli ledsen tro det eller ej vuxna människan som jag är. Men jag kan hantera det kanske på ett annat sätt, vet inte genom att prata ut? Men jag blir enormt ledsen då jag ser att min dotter som jag fightats så för vad gäller allergierna i alla år när nån säger att så är det inte. nån som inte vet ett piss rent sagt om vad som varit. När nån utsätter henne för det jag aldrig aldrig fick göra för det handlade om så farliga saker att leka med. Gudnåde om jag skulle haft en enda grej av misstag hemma och hon skulle blivit så sjuk att det blivit en allergichock. Minns vår läkare som sa en gång att han kunde anmäla mig som var rökare då jag hade ett barn med astma. Jag tyckte medsamma det lät magstarkt då jag inte är den enda rökaren i världen. Inte heller finns lagar på att man inte får röka etc å självklart rökte jag inte nära henne så dum var jag ju inte. Men rent krasst så är ju rök farligt men det vet också alla att de tär ett beroende av dess like och inte de tlättaste att bli kvitt men man kan ju faktiskt röka och inte utsätta andra med vilket jag gjorde och fler med mig gör och har gjort.. Men då skulle ju en salig massa föräldrar bli anmälda då? Mina föräldrar rökte t,o,m inne under hela min uppväxt och mitt upp i fejset på mig. Men jag förstår ju poängen. Likaså det restriktioner man fick på barnsjukhuset då det visade sig att min dotter var illa allergisk. Hur hennes rum skulle städas, alla saker ner i lådor så det inte fanns damm, tvätta järnet, bort med alla krukväxter, bort med mattor som drog åt sig damm och andra textilier. Ja jag gjorde allt det där till pricka för att hon skulle få växa upp utan reaktioner . Det skrev instruktioner till skolan om allergistäd osv. Det var väldigt viktigt.
Jag har inte under det senaste 15 åren om än mer kunnat ta in ett ägg i vårat hem. Inte kunnat baka med mjöl i vår lägenhet, inte haft nötter, inte kunnat tillaga fisk senaste åren då det varit luftvägsburet och hon blivit rejält sjuk så pass att hon hamnat på akuten flera gånger då hon utsatts på annat håll. T.o.m hennes egen dietist tvingade henne äta kokos då hon bedyrade att ingen under hennes 30 år som dietist reagerat på just kokos. Mig kallade hon "var inte så rädd och överbeskyddande" då jag förklarade att kokos svällde ansiktet av. Hon garvade åt mig. Ja och vad hände? En kraftig allergichock och ambulans in. Resultatet den gången blev klass 6 på allergiskalan den högsta. Jag har efter mina 20 år med det erfarenheter jag har angående allergier, anafylaktiska chocker, astma mm STOR respekt för vad saker kan göra som man inte tål och det är hemska reaktioner om det vill sig illa.
När jag då ser ägg som jag vet blivit kraftiga reaktioner av likaså fisk i min dotters hem blir jag skit rädd. Ja jag blir rädd att jag en dag ska få ett samtal från sjukhuset att hon hamnat där och blivit allvarligt sjuk. Jag har ju varit med förr då det var sekunder i ambulansen in. Den ångesten och den fruktansvärda rädsla vill jag aldrig mer uppleva, ALDRIG! Jag blir fly förbannad när jag ser sådant som kan göra att en svår allergireaktion lätt kan eskalera till livshotande och med tanke på hur restriktivt jag fått leva i 20 år. Gud nåde om en reaktion uppkommit från hennes hem då har jag fått så jag tålt tror jag.
Att jag då ifrågasätter är det konstigt? Har jag inte den rätten? Näe rent krasst har jag ingen rätt då min dotter blivit myndig jag vet det men det handlar om sunt bondförnuft och genom det erfarenheter man fått så reagerar man ju. Jag oroar mig endast på vad som kan hända pga att nån annan skiter i det. Ja jag kan aldrig acceptera å vara tyst att nån leker med allergi så är det bara sen skiter jag i om det gäller en vuxen eller ej det är min dotter iallafall!!!
Min mamma har alltid sagt till mig då hon känt på sig saker och visst farao har jag blivit förbannad och sårad just då men ack så rätt hon hade i efterhand med facit. Hon hade ockå magkänslan och i efterhand har vi alltid kunnat försonas för hon hade ju faktiskt rätt x antal gånger = alla det gånger hon kände på sig saker. Med det i min ryggrad så fungerar jag som jag gör. Jag bryr mig! Å de tär inte lika med jävlas och vara ute efter att såra.
Det är jag som får mailat bilder då utslag blossat upp som inte är av dess like. Då är jag allra högst involverad då jag får se och höra om det hela tiden. Jag vore väl idiot om jag inte brydde mig. Rent av psykopat eller utan empati! Jag har genom mina 20 års erfarenheter sett så hemska reaktioner och går i taket då jag ser vad som blir nu och ser att allt det hon blev jätte sjuk av finns i hennes närhet . Idiot vore jag om jag inte ifrågasatte för det handlar om att jag faktiskt bryr mig om. Å bry om det gör man farao inte om man har dessa saker runt en som inte tål det är min mening och den står jag för till 200% Å jag tar inte ens en diskussion om man inte fattar det. Men jag är allvarligt orolig med all rätt!
Summa sumarum av allt konstigt jag sett och hört så öppnade jag min mun med mina tankar idag för det höll på att spräcka mig och efter det skiljdes vi som ovänner. Ja jag må vara mamma, orolig sådan, överbeskyddande name it men jag vet vad allergi är och det är fan inte att leka med. Inte heller andra saker jag hört och sett. Än är jag inte omyndigförklarade eller besatt med tystnandsplikt eller fråntagen mitt tyckande och tänkande och yttrandefrihet.
Ja så kan det vara men hädanefter vill jag inte ha nått att göra med människor som utsätter andra för fara!
Är jag dessutom fråntagen rätten att tycka vill jag inte ha några mer detaljer om något då vill jag hållas utanför så jag slipper tycka nått.
Ja det blev en minst sagt hemsk dag! Men det jag sett, hört går inte att radera ur minnet eller göras ogjort och det gör att jag faktiskt tycker nått för jag är inte tom eller oempatisk.
2 kommentarer:
Bra att du talade ut även om hon inte ville lyssna. Hon kanske bara behöver smälta det hela innan ni kan bli vänner igen?
Om hon inte vill att du "lägger dig i" då får hon också sluta skicka bilder på sina utslag, hon behöver välja vilket ben hon ska stå på för man kan inte både ha kakan och äta den samtidigt.
Näe så sant. Vi pratade lite idag och jag har undanbett mig att få veta då jag går i gång på sådant jag ser gör henne illa och kan man inte ha en dialog, inte acceptera olikheter, oliktänkande så blir det svårt. Jag tycker vad jag tycker utefter det jag sett och hört. Saker som hänt kan inte raderas och jag kan inte ändra på mitt synsett utefter det jag sett och hört. Man kan inte älska alla man går inte ihop med alla osv men man får hitta en medelväg på nått sätt. svårt detta
Skicka en kommentar