Måste bara få ur mig

Torsdag kväll och min kära har precis åkt i väg för nattjobbet. Så gott att leva lite sambo liv som jag gjort denna vecka. Bara det att någon kommer hem till kvällen och man kan äta tillsammans..det där vardagliga livet. Veckan som varit har varit rätt tung. Mycket känslor har passerat och jag kan summera det med att jag är förbannat ledsen. Kan en mamma bli det? Eller rättare sagt har man rätten att bli ledsen som fd förälder, för fd är man när ens barn går över till vuxenlivet ju? Eller ska man vara den präktige som står pall allt och kan suga i sig en massa saker och vara oberörd? Näe jag kan verkligen inte vara den präktige nu. Jag har rent sagt fått NOG!

Att vara förälder är inte det lättaste det kommer alla som blir det se när det väl är där. Men jag kan nog lova att det flesta föräldrar gör så gott den kan. Ingen människa lär vara felfri ONEJ! Men jag kan säga att jag varit förälder i högsta grad då jag varit helt själv sedan dag 1. Jag har varit både mamma och pappa och jag har sällan under dessa år haft egentid som man faktiskt kan ha i en relation om man är 2 när man får barn. Jag har varit förälder 24/7. Och jag har älskat det och vigt all min tid till det. Det har varit många tuffa år då dels mitt barn diagnostiserades som riktigt liten redan vid 6 månader som allergiker, atopiker och astmatiker senare. Under flera år dessutom ett dåligt immunförsvar vilket resulterad ei massa infektioner som esklerade så pass att vi hade sjukskrivning "isolering" i hemmet under lång tid för att kunna komma åter då antibiotika kurerna avlöste varann så pass att det blev svåra chocker av dem. När det sedan lugnade ner sig efter att vi gripit efter sista halmstrået och begav oss till vidarkliniken i järna för att få hjälp . Då hände min olycka och livets förändrades på en sekund. Jag blev illa skadad och år med rehabilitering. Jag var fortfarande ensam och fick till slut t.o.m ha med mitt barn på sjukhuset då jag annars skulle ha varit tvungen att fosterhems placera pga att jag skulle ligga inlagd 1 månad. Jag vägrade givetvis att fosterhemsplacera. Jag var ensamstående mamma i ensamståendets bemärkelse. Visst kunde mina föräldrar hjälpa till osv men det fanns sjukdom även där och det gick inte alltid. Men att ha mitt barn med har varit en vardag för hur skulle jag annars fixa det? Minns en gång jag blev illa sjuk efter olyckan och var tvungen att uppsöka akuten på natten. Jag hade ingen jag kunde ringa på natten. Inte heller den gången hade jag pengar till taxi utan fick ta cykeln med mitt barn i cykelsadeln. Jag fick värsta utskällningen hur jag kunde ta med ett barn mitt i natten till akuten. Men vad skulle jag göra? Jag hade ingen och kunde ju inte lämna en liten hemma ensam.

Fick i dessa faggor också gå på utbildning på sjukhuset gällande allergierna för att ha en upplyst och utbildad förälder om man har ett barn med svåra allergier var det bästa för både familj och sjukvård. Vilket vi fick verktygen att kunna medicinera hemma och slippa alla turer akut om det inte var svårare allergichocker då. Det var tuffa restriktioner att följa och sanera hemmet på bästa tänkbara sätt för att minska allergen. Jag gjorde allt till punkt och pricka då vi hade en rätt tuff läkare men oerhört bra. Det var mycket som måste ändras , plockas bort och kastas så miljön skulle vara allergifri.

När sedan barnomsorg och skola kom var det även där restriktioner om mitt barns miljö. Läkarintyg och beordran. Detta följdes dåligt och det blev en kamp att se till att så skedde. Den kampen pågick i alla år med hjälp av våra läkare. Men det var jag som mamma som fick bråka mest. Ofta ofta ringde det att hon mådde dåligt. Hade anfall, kräktes och annat. Det var sällan lugn och ro. Men man växer in i det och det blir till en vardag. Jag visste ju inget annat då det var mitt första barn. Nog såg jag hur lätt alla andra hade det de som hade friska barn i den bemärkelsen. Men jag hade inget annat att relatera till det var vår vardag. Allergirekationer i olika styrkor, ilfärder omsom taxi resor ibland upp till 3 ggr /vecka till akuten. Oändliga vaknätter med astmaanfall och annat. Mitt i detta mina egna anfall av galenattackerna i huvudet, värken som höll på att ta kål på en mellan varven. Men vad hade man för val. Jag gjorde mitt bästa.

Jag har varit lärare i hemmet då skolan inte kunde fixa skolplikt och lokalerna var en ren missär i allergi synpunkt. min dotter skulle inte få slutbetyg i grundskolan så det blev en jävulsk kamp att se till att även det skedde på bästa tänkbara sätt för henne. Jag fällde 2 skolor pga sanitära problem för allergiker och det var inte små potatis, det var det värsta det uppmätt i en skola nånsinn då angående allergen av katt och hund. Så pass illa att en allergiker kunnat bli allvarligt sjuk, ja rent av dö. Skolinspektionen såg kritiskt på flertalet punkter och skolplikt hade inte uppnåtts pga handikapp vilket är lag i Sverige. Det är illa!

Vi åkte skytteltrafik till läkre och dietister. Vi gjorde matdagböcker 2 ggr per år tror jag det var för att se näringsanalys pga svår multipel födoämnes allergi. Det var aldrig nått fel. Å det lilla jag hade att laga mat av var ingen enkel grej att få till. Att inte bland ihop för det kunde bli korsreaktioner osv. Det skulle vara en ren kost.

Idag blir jag "anklagad" att ha gjort mat med kemikalier i. Jag har gjord bränd mat vilket är cancerframkallande och gud vet vad. Jag har inte sett eller uppmärksammat att mitt barn varit svårt sjuk även psykiskt..trots att vi gått hos åtskildliga inom psykiatrin genom åren. Åtskildliga skalor har gjorts och ingen har nånsinn hittat en psykiskt åkomma . Om inte specialisterna sett hur farao skulle jag se då? Det fanns ju inte. Men det är kanon att en nära till min dotter kliver in och styrslar upp det som varit i 20 år. Det som läkare föreläst för mig och jag följt order. Herreje om jag visste att det fanns så enkla metoder som att ta in allt man är allergisk mot och goffa. Tror läkerna vi hade skulle vända sig i sin grav idag ärligt talat.

I ärlighetens namn förstår jag mig inte på psykiska sjukdommar. Jo jag förstår men jag förstår inte hur folk som inte känner till omständigheter vet bättre. Skulle alla läkare , psykiatriker, kuratorer och psykologer missat. I h...vete heller!

Jag har faktiskt hört och sett mig till leda nu och att föra en diskussion med nån som knappt var ur blöjjorna när jag var förälder och ser sig vara expert över experterna då är mitt mått rågat kan jag säga. Jag är så in i bomben less att bli involverad överhuvudtaget och sedan anklagad för en massa saker att jag bokstavlit talat kan spy. Har jag nu varit en sådan dålig människa så klipper jag här och nu. Jag har hört nog det senaste nästan 3 åren.
Jag har svalt, gett andra chans till att starta om osv osv men det bara fortsätter.

När jag låg på sjukhus och det hade hittat en blodpropp i min hjärna och min särbo får ett samtal med ett tonläge som vad fan är det som händer mitt i natten då fick jag nog! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det och lovar verkligen att aldrig ringa om nått händer. Det finns en gräns helt enkelt och den är nådd för min del nu med råge.

Jag har jobbat ideelt som stödperson i nästan 4 år och jag var en bra sådan då jag själv hade erfarenheterna av att vara skadad, sjuk och allt vad det hör till. Jag har full förståelse för andra sjuka i olika tillstånd men jag kan inte ha förståelse för människor som bara självömkar och enbart ser till sig själva i alla lägen. Man har val då man blir sjuk och man har ingen rätt att sätta sig över nån annan pga att man skulle vara sjukare själv och för den skull. Då är man ute och cyklar. Ja det blev ett långt och splittrat inlägg detta men jag måste få ur mig saker och ting och det gör jag i min egen blogg på mitt vis, som jag känner och som jag tycker. Men i ärlighetens namn när jag så in i bomben trött nu. Jag bara önskar att jag kunde flytta iväg så jag slipper se och höra mer. Kanske en dag blir det så.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva rakt ut men det får jag behålla i mitt minne. Jag accepterar mina närmastes val i livet men jag behöver inte tycka om dem. Jag har full rätt att inte göra det. Jag tycker det jag tycker och jag tänker det jag tänker för det kan ingen ta ifrån en ens eget tänkande. Jag vill ogärna ha konflikter runt mig utan ser istället att man löser dem på bästa möjliga sätt så fort det går om det nu dyker upp några. Men går det inte från nått håll så är det nog bättre man släpper det, håller sig borta så man slipper se och höra och det tänker jag göra hädanefter. Det gör ont att sluta bry sig men bästa just nu. Var och en lever sitt liv, tar problemen med dem man kan föra diskussion med och känner trygghet med. Är tilliten och tryggheten borta då finns de inte så mycker mer. Jag orkar ärligt talat inte mer. Man jobbar för och stöttar sina barn att det ska få det bra i livet. Tack o lov är mitt ansvar över, så sa en person jag pratade med från en stödorganisation. Jag fick tillåtelsen att sluta i det jag inte kan påverka och det kändes skönt. Jag fick tillåtesen at tlev amitt liv och bry mig om mig själv nu som ja ginte hunnit med på många år. Jag kommer inte på länge kunna förstå om jag nånsin gör det, tyvärr! Fd förälder som jag nu är så har jag gråtit så det räcker över saker som skett och nu kan jag inte påverka eller ens stötta längre och att gråta mer tänker jag inte göra över val som gjorts och val som runnit ur handen. Det är inte jag som ska leva nån ananns liv än mitt eget. Jag kan bara hoppas att allt blir bra i slutänden men jag behöver inte vara en del i det jag inte tycker om.


Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Det som varit kan inte förändras.
Det som kommer kan.
Det som sagts kan inte suddas bort.
Det kan inte riktigt backas.
Det som är sagt, det är sagt.
Men det kan mildras, det kan blekna.
Det kan talas om, och det kan förlåtas.
Och vi kan lära oss till nästa gång.

Med det säger jag natti natt och kan bara önska all lycka!!