tisdag och det känns som denna vecka kommer bli lång. Känner mig trött och slut i kroppen men yrseln och illamåendet är borta tack o lov. Är det nått jag inte kan acceptera så är det detta när man rasar i ett och mår illa. Varje höst efter en bra sommar tycker man att man blivit så mycket sämre men när man läser föregående år så var det lika illa när värmen lämnad. Det kanske är så att sedan man blivit ensam i boendet och inte längre har ett ansvar som när man har barn hemma så tillåter man sig att känna mer? Innan var det full rulle jämt och man hann liksom inte känna av. Nu har man all tid i världen och man har bara focus på sig själv. Samtidigt är det skrämmande att det faktiskt är så mycket i kroppen som inte är okej och det blir bara mer och mer. Det skrämmer mig!
Hur ska det bli liksom? alla dessa neurologiska saker och konstigheter som allergier mot vad som helst, ständigt svälld i hals i mun och ögon plus alla reaktioner, vart kommer det från? Ja jag vet och det är efter möglet. Detta är priset vi fick betala av alla år fullt av mögel, gifter och bakterier.
Så jag har beslutat efter lång diskussion med min läkare att ta till psykolog i detta. Jag behöver hjälpen att bena, acceptera och ventilera allt som härjar i min kropp. Att bara ha nån annan än det närmaste att få prata med som kan hjälpa en lägga allt på ett annat plan så det inte påverkar lika mycket som det gör idag känner jag. Har väl aldrig hunnit tänka att detta varit skrämmande förut direkt då man haft fullt upp med annat hela tiden. Men i ärlighetens namn är detta skrämmande, för hur ska jag bli? Jag blir mindre och mindre rörlig och precis allt får jag betala i mer värk av det jag gör. Att gå är inte ens en självklarhet längre och det skrämmer mig.
Man slutar ju aldrig hoppas att en dag dyker den rätta metoden upp och ger lindring. Men som min kiropraktor sa i går att du kanske måste stanna upp HÄR nu och acceptera det du har och sluta leta. Avskyr ordet sluta leta men det är nog ett faktum. Å åsna som jag är är det svårt att acceptera nått man hatar så, att inte kunna få röra sig som man vill. Samtidigt skiträdd att det blir värre och värre och jag kanske inte längre pallar gå, cykla mm?? Åh! Vad jag avskyr detta!
Så just nu ligger det massor i faggorna på G. Smärtkliniken, en sjukgymnast som har EDS patienter och kan helheten av komplicerade smärt tillstånd, en psykolog kontakt. så bara vänta och se vart man landar.
Som det ser ut i dag är veckorna en transport sträcka att orka helgerna och det är skit rent sagt. Jag vill så gärna orka helgerna med min kära och vara jag ( mitt gamla jag) Men det kostar. Samtidigt skiträdd att vad händer om jag blir mycket sämre? Tänk om min kära inte orkar då? nu vet jag att han är guld på alla vis men det är ändå tankar som far. Jag verkligen hatar denna dag cykeln slog i backen och totalt tog mitt liv ifrån mig, ALLT! Fast samtidigt vet jag att det har kunnat vara än värre med nån annan sjukdom också. Ja phu!!! Idag är en låg dag känner jag men det blir säkerligen bättre i morgon.
Ska pyssla lite här hemma i dag och skrota runt i nattsärken. slå bort skiten och ta mig en kopp kaffe till *fniss*
Vet att det finns betydligt värre saker. Satt i luren i går med en vän som håller på att förlora allt i livet just nu. Efter att ha bott i X antal mögelbostäder är hon nu anklagad at tha gjort detta mögel själv = helt sannslöst! Har blivit skadestånds skyldig X antal tusen , vräkt om 2 veckor och barnen ska omhändertas för det har ingen bostad. Allt pga en hyresvärd som inte är klok. så nog finns det värre allt. Vet precis vad hon går igenom om än jag inte var vräkt eller riskerade omhändertagande i vår mögelhärva. Men en sak är säker att jag är livrädd för samhället vi har i Sverige Fyfarao!
Näe kaffe var det *fniss*
På återhörande!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar