Torsdagen här med rusk väder. Det regnar ömsom toksnöar och är grått så man tror inte sina ögon ute FY!! Knappt sovit något i natt och gråtit så ena ögat går knappt att titta med och galenskallevärk på G. Jag säger bara VARFÖR?
Tankarna far i mitt huvud hur det nånsin ska bli lugnt här? Det är allt från att packa och ge mig av till jag vet inte. Jag orkar inte med mer och allra minst det sista som hänt, jag fattar inte??
Tänker är jag trångsynt? Eller principfast? NÄE!!! Allt för mycket har hänt, allt för mycket har sagts och gjorts och för mig är det ingen återvändå. För det är alltid JAG i slutänden som plockat skärvorna och funnits där och jag säger bara det inte en gång till ALDRIG!!
Det jag blir mest ledsen över är att OCD,n skulle skyllas på mig att jag städat och därmed så går städningen över i arv då? Ja och varför har jag städat? Jag hade ett svårt allergiskt och astmatiskt barn i alla år och redan vid ett års ålder fick jag strikta restriktioner för att hon skulle må bra och inte få anfall att bokstavligen tömma mitt hem på dammsamlare, kasta alla växter då blomjord var rena döden. Jag hade innan jag fick barn 60 gröna växter och älskade mina blommor. Dessa fick jag bryta sönder och kasta, ALLT för att hon skulle må bra. Hennes rum fick jag restriktioner om att inga mattor, gosedjur i kartonger och det som fanns uppe tvätta ofta. Ja det var så mycket att jag visste inte till mig men gjorde som läkarna sa för att hon inte skulle bli sjuk hemma. Jag gjorde bara vad läkarna sa och självklart livrädd att hon skulle bli sjuk , svårt att andas mm. Så kom allergierna som en löpeld och hon kunde inte gå hem till kompisar då hon utvecklade kraftig pälsdjurs allergi. Så vårt hem blev dit alla fick komma och tyvärr sket andra föräldrar i att sanera sina barn innan från katthår mm och det slutade ofta olyckligt att det dragit med sig och vi hamnade på akuten. Det innebar STÄDA efter varje besök av kompisar med som en tok. Om hon bara visste hur jag kämpade att göra hennes tillvaro så ultimat bra det gick för att hon skulle må bra och så får jag slängt mellan raderna att OCD,n skulle frodas pga att jag städade??? Det gör så jävla ont! Så ont!
Jag kan inte skriva allt jag hört och sett sista åren men jag säger att det är överkurs och ingen återvändo till att ens kunna förstå det som sker, det går inte och kommer aldrig gå. Men jag vet också att det är inte mitt liv, jag ska inte leva det men jag har också rätten att bli accepterad vad jag tycker i allt detta. Ja idag finner jag inte orden utan är förkrossad över allt och detta känner jag kommer ta en evinnerlig tid att ens förstå. Därav skulle jag inte ens vilja vara här just nu utan bort från allt, rensa hjärnan på skit och bara insupa goda energier.
Jag hoppas innerligt att hon finner lyckan men detta kan jag inte ta del av inte på några vis så är det bara. Sista minnet i somras sitter på min näthinna och jag säger det att avsky är starkt men den gången då vi hoppade i kläderna här och begav oss J och jag var stopp punkt för mig, ALDRIG MER!!! Och i mina ögon är det oförlåtligt så är det.
Ska försöka denna dag hitta det braiga så inte tankarna maler här och vette katten hur jag ska kunna gå ut med mina ögon? Så svullen att det finns inte Hehe!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar