Värsta dagen i mitt liv 😭😭 kl 16 var vi framme vid kapellet och skulle möta begravningsbyrån och få se lilla mamma en sista gång. Hon förklarade så fint allt hur det såg ut, hur mamma såg ut och allt. Det var lugnt och stilla och på ett sätt så overkligt allt. Så öppnade hon kapellet och hade förklarat precis hur det såg ut där inne och var och hur mamma låg. Å där låg hon nedbäddad i sin kista. En sådan fruktansvärd våg sköljde över mig och jag var tvungen att hålla mig i väggen. Jag vågade inte ens gå in först. Min dotter gick in och rakt fram till kistan och började hejdlöst gråta. Jag tog ett steg, två och till slut var jag framme. Så galet overkligt allt. Så fruktansvärt. Jag kommer aldrig mer, aldrig mer få se min mamma igen. Aldrig prata, aldrig något mer. Jag stod och stirrade och känslan var att snart öppnar hon ögonen och allt är bara en vidrig mardröm, snart ser jag att hon andas. Men det var alldeles stilla. Så stilla att jag aldrig nånsin i mitt liv känt en sådan stillhet.
Mamma såg så fridfull ut, så lugn, så långt bort från alla smärta, allt jobbigt. Hon hade verkligen förändrats sedan den natten hon dog i sitt lilla ansikte. Hon var otroligt fin och rofylld och hade t.o.m så fin färg i sitt ansikte. Håret låg perfekt och hon hade sina fina kläder på sig precis så som hon levde. Så overkligt allt.
Jag fick hålla i J för att våga känna på hennes panna som var så kall som att hon varit ute flera timmar i snön en vinterdag. Men ändå kände man hennes hud. Händerna var också isande kalla och det yttersta fingerspetsarna hade blivit röda och blåa men annars var hon som om hon bara sov som vanligt. Märkligt att se och märklig känsla. Vi stannade en halv timma och smekte hennes panna, höll henne i handen. Ja man bara stod där och fattade ingenting hur detta kunde hända. Ville bara ta henne med för inte skulle hon ligga där och sova typ. Hon blev lite varmare under tiden vi stod där och jag ville inte släppa hennes lilla kylda hand. Näe inte min mamma detta får inte vara sant var känslan.
Vi gick ut men jag och dotra var tvungna att gå in en allra sista gång, det var ju verkligen sista gången nu någonsin fy!!
Sedan till slut gick vi, sade ett sista farväl och nu var det verkligen sista gången. Nu återstår sista färden den 2 augusti. Medsamma efter kom ett sådant lugn som nästan var lite kusligt men ändå befriande på nått vis. Hon hade fått ro, hon var så fin lilla älskade mamma och det var inget som var läskigt eller så, bara fint💖💖💖
Sedan åkte vi hem till pappa och åt tillsammans, plockade bort lite till efter mamma och varenda sak jag tar i kommer tårarna. Det är verkligen övermäktigt jobbigt nu.
I kväll bröt jag i hop totalt och just i skrivande stund skriver jag för att verkligen orka med det som återstår. Jag vill inte mer, jag vill bara bort från allt. Jag orkar verkligen inte mer nu. Jag orkar inte som jag lovat åka hem till pappa i morrn och ta bort ALLT. Just nu känns det som att någon annan får ta vid, jag orkar inte mer.
8 dagar har gått, jag har fixat begravning, räkningar, telefon kontakter, plockat bort allt papper efter henne, bettat alla hennes mediciner i kväll i en stor Ica kasse som ska tillbaka till apoteket. Jag har farao inte fått en lugn stund sedan dagen hon dog. I kväll gick luften ur mig totalt och jag tänker inte be om ursäkt för detta. Jag är totalt slutkörd både fysiskt och psykiskt just nu.
Så morron dagen får vi se vad som händer men just nu känns det som att för mig är det nog nu. Någon annan får ta vid.
Patient nämnden ringde och det tyckte allt gått illa till och det ska nu kontakta ansvariga angående vård centralens nekande mot mamma då hon gång på gång ringt och mådde så dåligt. Sedan på natten när vi fick passa patienter och min dotter fick stå och hålla sin döende mormor när de bytte mm. Inte ok!!!
Behövde skriva detta just nu då tårarna aldrig vill ta slut. Har varit lite annat med här på kvällen som jag tar en annan dag, inte läge just nu. Men jag är blank, helt slutkörd just nu och saknar min älskade mamma så det värker. Hon var den enda jag kunde prata med om allt och nu finns hon aldrig mer. Vet att det är livets gång men jag ville bara ha lite mer tid. Nåväl, ska lägga mig nu och tror inte jag orkar nått i morrn som det känns nu. Jag skulle bara vilja ta min bil och åka långt bort och bara få vara.
Vi får se hur morgondagen blir???
På återhörande 😚
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar