Ny vecka och fullt upp igen. Jag som trodde jag skulle få en lugn vecka insåg att denna också är späckad med möten. Psykologen i dag och prata om min sorg. Så skönt att kunna prata utan att bli ifrågasatt hur jag mår och att allt måste skyndas på. Det går inte att skynda på en sorg, det går inte att svälja, glömma och gå vidare om det inte är färdigt. Det är bara att konstatera att jag som person, så som jag är skapt behöver vara i min sorg, ta den för vad den är, älta, bearbeta, prata om och inom sinom tid kommer det gå över det jobbiga som varit nu. Alla tar vi sorg på olika vis och ingen kan säga gå vidare nu om man inte är mogen för det. Min psykolog så att du får tillåta dig känna som du gör, minnas, gråta och må dåligt för det är ju jag. Lika så att allt jag gått igenom under så många år innan mamma dog hade gjort att jag hade inga buffertar den dagen det hände. Jag hade precis bearbetat mig igen om enorma förluster och sorg är efter mina boenden, förlorat allt jag ägde, sjukdom av det osv. Hon sa också att allt jag gått igenom sista 10 åren är över vad en människa ska behöva nånsin uppleva undet en livstid och att jag fortfarande stod på fötterna bara det var ett under, få hade gjort det. Och det vet jag också att jag är enormt stark. Men även den starkaste har ju en botten som alla andra. Min botten kom i.o.m att jag hittade min mamma den där dagen i sängen. Det var droppen liksom. Dessa 12 timmar med allt som skedde och den enorma psykologiska bit det är att förlora den som står en närmast, det käraste man har inom loppet av 12 timmar. Ja det knäckte mig. Och jag ska inte behöva be om ursäkt för det. Allt som sedan hände var det faktiskt jag som mitt i denna enorma sorg, trauma, chock name it skulle jag vara stark för pappa också. Fast jag själv kände mig som ett korthus. Det var jag som dagen efter fick börja med att fixa begravning, ringa begravningsbyrån, beställa kista, blommor, dödsannons, texter, ta möte med prästen osv. Mitt i det kaos som rådde var det bara jag som stod upp och måste fast jag helst hade velat lagt mig ner och bara skrikit rakt ut så ledsen som jag var. Pappa behövde mat, omvårdnad, hemmet skulle tömmas med mammas saker, möbleras om så pappa kunde bo i detta. Hela mammas liv stod jag och tömde i svarta plastsäckar så absurt mitt i sorgen. All papper exercis, mammas räkningar, banksaker, bouppteckning mm mm. Vad fan jag hade ju inte ens tid att sörja då utan var tvungen att stå upp och fixa allt. När allt var klart och över rasade jag pladask, helt utmattad och saknaden var enorm. Och allt detta tänker jag inte be om ursäkt för att jag råkade bli lite för trött efter allt, näe. Detta får ta den tid som krävs punkt!!!!
Min mamma var också den jag alltid hade vid min sida, den jag kunde prata med om allt utan att få slängt i fejset gå vidare, påt igen osv Hon hade själv alltid kämpat mot allt, varit sjuk sedan hon var 16 år och fighter mot sina sjukdomar. Det är inte lätt att vara kroniskt sjuk eller skadad och där var vi enade. Hon var faktiskt den enda jag kunde prata med och känna ro med. Idag har jag ingen så är det.. Idag känns det som att min enda ventil i livet är ju borta och jag måste ta allt som är tungt själv. Och självklart är det en omställning. Jag har massor som skall hända med min kropp detta halvår framåt nu. Ingrepp i min nacke som kommer bli tuffa. Jag kommer må dåligt innan det vänder och just i det här jag inte mamma att kunna ventilera med och det känns otroligt tufft. Så är det bara. Jag känner mig väldigt ensam sedan hon gick bort och det får ju tiden ta att vända detta men det måste vara på mina promisser och det går inte att skynda på.
Så efter mötet kändes det väldigt bra om än jag grät en skvätt även i dag men skönt att få höra att jag faktiskt kommit rätt långt ändå och att jag är ingen sjåpe, snarare tvärtom väldigt insatt i det som händer och sker. Och enormt stark, inte svag!!!
Efter mötet mötte jag upp Dotra och vi åkte till pappsen på hemmet. Det blev några biljard matcher där , så roligt och var inte hemma förrän vid 17 tiden. Då var jag så Trötter att jag stupade i sängen och sov till 20.30 😲 helt slut. Tror jag börjar bli förkyld känns det som för är galet Trötter, sticker i halsen och tjock i näsan. Vi får se vart det bär hän. I morrn har jag möte med nya hemvården hemma hos pappa. Och jag måste hämta nycklar från gamla hemvården så dessa inte ligger där. Sen ner till pappsen en sväng. Hans kompis Eva där åker ju på onsdag efter att ha varit där sedan i mars stackaren. En helt underbar kvinna i 70 års åldern som jag pratat med mycket och gärna skulle vilja ha kontakt med efter. Hon har amputerat båda sina ben upp till övre låren och hennes liv har tagit fruktansvärd vändning. Beundrar hennes styrka och hon är även den som gjort tillvaron lättare för pappa där då få är riktigt klara i huvudena . Så måste ner och säga hejdå till henne och önska henne lycka till innan hon far på onsdag.
Ja bara hoppas inte förkylningen bryter ut det närmast 2 dagarna bara då jag har viktiga saker.
Ja fy sjutton livet är inte lätt minsann. Så bäst att hoppa ner i sängen igen och sussa lite så man orkar 2 dagar till hehe.
Med det säger jag på återhörande och natti natt 😘❤
Ja så är det, saknaden är fortfarande enorm men jag kämpar varje dag med det kan onte göra det fortare än jag gör. Älskade mamma du fattas i mitt liv så galet 😭❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar