Att vara anhörig till demens😢

Jag blev hemma idag också. En så fruktansvärd trötthet har förlamat mig. Orkar ingenting är bara helt slut av beskedet vad pappa har och hur det varit sista 4 dagarna nu. Han är helt förvirrad och det finns inte ett enda ord som stämmer med nån verklighet just nu. Men än så länge känner han igen mig  men en vacker dag kommer det med försvinna.  Denna snabba förändring och framförallt beskedet om vad pappa har i sin hjärna gör ju att det finns inget hopp längre. Pappa är ju allt jag har kvar nu efter mammas död. Jag har inga syskon eller nått så det känns bara jävligt ensamt 😢 Älskade lilla pappa, kunde han inte ha fått några friska år efter allt tungt vi gått igenom❤

Idag ringde han och efter det samtalet blev jag totalt matt och bara grät. Det var så snurrigt allt och det verkar som han blivit lite aggressiv och utåtagerande mot personalen där. Han misstänker hela tiden, att det ljuger för honom, att saker inte hänt som han tror och han pratar om vakter och massa konstigt . Det är så galet svårt att föra en dialog. Det blir mest att jag sitter och säger ah, ah hela tiden och håller med.  Jag har läst massor om denna vaskulär demens likt alzheimer. Alla faser dels pappa går igenom men även vi anhöriga. Det är ju mest svårt för oss anhöriga i detta då pappa inte vet om hur galet allt är. Och det står att man behöver gott samtals stöd i detta då jag inte bara kan sätta mig här hemma och prata med dvem som helst om detta. Hur ska nån förstå som inte varit där och vet? Det bli ju mer som att sov så mår du bättre sen, idag är en ny dag nya friska tag osv. Så enkelt är det inte , långt därifrån.  Ingen sömn i världen gör mig piggare just nu och att höra sånt gör en bara ännu mer tröttare. Då sluter jag mig i min bubbla och vill bara vara i fred. Sån är jag. När man knappt orkar med sig själv hur ska man orka med nån annan ?

Så i dag blev tröttheten förlamande och jag har gått och strosat i min nattsärk hela dagen och inte gjort nått förrän på kvällen. Då tog jag mig ett hett bad, tonade håret lite, färga ögonbryn och spaade lite.  Men varenda minut tänker jag på pappa och vill självklart vara hos och med honom så mycket det går. Jag vet inte ens hur länge jag får ha honom kvar här på jorden nu. Så fruktansvärt 😢😢😢 Min stora starka pappa.  Han och jag som jobbade i hop i alla år innan min olycka, så roligt vi haft tillsammans. Han var inte bara min pappa han blev min jobbarkompis och bästa vän också. Jag har sedan den dagen jag flyttade hemifrån vid 20 haft en helt otrolig relation med både mamma och pappa. Vi semestrade ihop, vi hade ju  landet ändå till min dotter föddes och har gjort otroligt mycket tillsammans.

Nu sitter man här, mamma borta sedan 1,5 år och den saknaden som fortfarande är övermäktig om än hanterbar nu. Näe detta är verkligen så mastigt att ord saknas och denna trötthet som jag aldrig nånsin känt förr. Och mitt i detta känns det som att jag är helt ensam  i detta  fast jag har Dotra och J.  Men jag känner att Ingen förstår på riktigt hur jobbigt detta är för mig och glada tillrop blir bara att jag blir förbannad. Jag måste få sörja även detta på mitt sätt och det gör jag genom att gråta, gråta och gråta sån är jag. Och när jag mår så vill jag vara ensam jag orkar inte vara glad i mellan liksom. Kan inte skifta så och framförallt har jag inte ens orken just nu att ens spela glad osv. Jag är bara piss trött , så ledsen och livrädd.

Efter alla helger ska jag också ta kontakt med en stödperson som finns för de som drabbas av demens sjukdom hos anhöriga. Jag behöver prata med nån som förstår mig just nu.
Nyår var vi bjudna på fest men just nu känner inte jag för nån fest alls. Jag orkar helt enkelt inte vara falskt glad eller ens försöka orka. Jag hoppas att orken finns lite i morrn att åka iväg till pappa för det vill jag ju mest av allt ❤ Men så svårt att dölja tårarna när jag ser honom.
Älskade pappa ❤  Som jag hoppas på att det bra dagarna kommer tillbaka😢