Sitter här och är inte ett dugg trött. Glor på, Gift vid första ögonkastet och fascineras över vilka tuffa människor som träffas första gången och gifter sig 😲 och att det faktiskt matchar varann galet bra. Vilken grej alltså.
Men som alltid då det lugnat sig, allt är klart på kvällen och man kopplar ner så kommer tankarna. Tankarna på älskade mamma ❤ Lika att så många nära har avlidit hastigt sista åren t.o.m mina vänner som man aldrig trodde, borta från den ena dagen till den andra. Det är läskigt. Jag menar vi är ju inte över 80 så vänner mitt i livet, usch.
Men saknaden efter mamma är ändå den tyngsta någonsin, så ofattbart , så fruktansvärt bara. Just detta att man inte var förberedd alls det bara skedde så galet fort så man inte fattade nånting. Och vårat sista samtal där på kvällen kl 21 när hon ringde mig och sa att jag går och lägger mig nu för jag mår så dåligt. Hon var riktigt upprörd och jag sade flera gånger ska jag inte komma och vi åker in till akuten och bara kollar varför du mår så dåligt och hon kontrade med att det har jag gjort många gånger förut. Och så dog hon på natten. Hur kunde det bara ske så fort😢 Och varför åkte jag bara inte och hämtade henne, jo för hon mådde dåligt av och till och det blev alltid bättre dagen efter typ. Och jag vet att inget hade kunnat gjorts annorlunda även om vi åkt . Hon hade fått denna massiva hjärnblödning där på akuten vare sig eller och den hade inte kunnat stoppas eller gjorts annorlunda. Snarare hade det varit ännu värre att se henne få den där och då. Men jag är en känslig person och sorg tar tid för mig så är det. Men vrider och vänder mellan varven och likt förbannat vet man att inget hade kunnat gjorts annorlunda, hennes tid var då att bege sig till landet bakom molnen.
Och att chockas tar tid att komma över för chock fick jag rejält kan nog säga trauma faktiskt. Med tanke på att jag varit så rädd just för att hur skulle jag någonsin klara att se mina föräldrar dö, det har varit min skräck alltid. Sitter från barnsben då jag såg min mormor dagarna innan hon dog och jag var bara 13 år. En massiv kallbrand på min finaste mormor, dessa kolsvarta isande kalla ben ändå upp till ljumskarna. Det var fruktansvärt. Och den sorgen tog mig lång lång tid också och jag var fruktansvärt ledsen flera år efter minns jag. Kan även än i dag gråta när jag tänker på finaste lilla mormor❤
Och då mamma❤ Älskade mamma som aldrig mer tittade upp efter att jag fann henne där i sängen. Hon var så långt borta det sista timmarna innan hennes hjärta slutade slå. Några få sekunder under dessa 12 timmar kunde jag se några små tecken när jag gråtandes stod inne på akut rummet och sa att du måste kämpa mamma och tårarna rann från ena ögat på henne och när pappa sa tryck min hand om du kan, snälla och man såg fingrarna som försökte trycka och hur hon kämpade med att vrida huvudet åt pappas håll då. Där och då visste jag att hon visste att vi fanns där. Och timmen innan hon dog då hon liksom skrek till och det såg ut som hon hade legat för länge och hade ont och skulle ändra ställning i sängen. Där och då var hon där på något vis om än hennes hjärna var så förstörd. Det var dessa sekunder som jag tror hon kände och visste. Det är rent sagt så förbannat ensamt bara efter att hon dog. Ingen vill prata om det, ingen vill ens prata minnen känns det som. Och jag vill bara minnas henne allt hon gjort , allt hon var ja ALLT❤
Denna ensamhet som jag känt efter att inte kunna ha denna enda förtroliga att prata med som alltid bara förstod. Som fanns där och inte sa emot itan bara fattade. Den man kunde prata det innersta med bara. Mamma var den enda som också kunde förstå hur jag mådde. Att vara sjuk är en kamp varenda dag och den kampen visste min mamma så väl som själv hela livet varit det. Jag har ingen jag kan prata med som kan förstå längre. Allt jag varit med om , den kamp jag haft med min kropp och denna galna värk jag kämpat med i över 21 år. För att orka leva med smärta måste man hämta energier också och det får man genom att prata med nån som förstår. Många gör tvärtom och ger glada tillrop och annat vilket inte ger ett jädra dugg . Eller ord som att nån dag måste man väl må bra, näe inte då man lever med smärtor mår man bra som bra för en frisk människa. Det fungerar inte så. Och jag tror också att har man inte levt med långvarig sjukdom, smärta osv kan man aldrig förstå, det går inte.
Min mamma var min ventil att orka så var det. Vi pratade varje dag flera gånger om dagen ofta. Om allt från tokigt till slugt. Så gjorde vi från den Dagen jag flyttade hemifrån vid 20, så i 35 år. Så från den ena dagen till den andra var det slut, plus denna enorma chock och sorg. Jag vet att min sorg kommer vara länge länge om än det går längre mellan dagarna man mår riktigt dåligt i den så kommer den vara väldigt närvarande. Och jag hatar då man säger att det gått si och så länge nu så skärp dig eller man ser blickar att nu räcker det. Näe, det är inte klart för mig och det är så jag fungerar som person. Mitt liv efter att mamma dog är inte detsamma och just nu känns det som att det kommer aldrig bli det. Någonting försvann i mig. Det kom ett djup på något sätt in och jag har fått svårt för klatschiga kommentarer och ytligheter på nått vis. Jag blir bara irriterad. Min sorg har gjort mig till det i dag att jag kan bara inte ta det på det vis jag kumde innan. Allt blir ovesäntligt på nått konstigt vis, det irriterar mig bara. På det blev pappa diagnostiserad dement och det var många turer där, tuffa sådana att se han förändras så. Min stora trygga pappa som också alltid också fanns där blev en annan person. En person jag istället alltid måste finnas för och vips var inte jag den lilla som behövde tröst utan tröstade. Men när jag föll fanns ingen där, det var det hemskaste. Att känna sig så ensam. Min trygghet var helt plötsligt borta för alltid och man måste klara sig helt själv , den känslan. Farao den är tuff 😢
Jag saknar mamma av hela mitt liv så in i bomben 😢❤ Så vansinnigt mycket. Jag saknar våra samtal i förtroende och att veta att hon alltid fanns där vilken tid på dygnet det än var i princip. Samtidigt är jag glad att jag fick 54 år med henne❤
Att hitta tillbaka till den glada tjej jag var känns så långt bort på nått vis. Jag har alltid pratat i den bemärkelsen och nu känner jag att det jag vill och behöver prata om kan jag inte få göra då det behövs, likaså att det finns ingen Jag kan prata med på det viset.
Min vän Kate och jag kunde prata i 9 timmar ibland hehe. Om allt och nu finns inte hon heller 😢 Hon var i samma sits som mig att leva med ständig smärta och hade också varit med om tuffa saker. Flera gånger har jag kommit på att jag ska ringa Kate och faktiskt i går raderade jag hennes telefon nummer i min lista och bara det 😢 Innan var det Helene😢 Ja gudarna om det finns några ska veta att livet är fasen inte alltid lätt. Och sorg är blanda det tuffaste man kan gå igenom.
Denna helg då värken slog till av dess like har gjort att jag mestadels måstat ligga ner vilket jag hatar, att vara så dålig att man inte klarar av nått usch!!! Denna ryggvärk var verkligen droppen . Och när man ligger där och stirrar och inget annat kan göra då tänker man.
Glad är jag att jag i allfall fick en snabb tid för ultraljudet på hjärtat i fredags och att mitt hjärta var friskt, hade all kraft att pumpa, bra väggar och inga blåsljud längre. Att jag fick förklarat vad inkomplett skänkelblock som jag har på mitt hjärta, vad det var. Ja att mitt hjärta är friskt 👍🏻
Min mormor hade hjärtinfarkt vid 50, min mamma vid 60 och 63 och även hade mamma en mindre hjärnblödning runt 50. Så klart man blir rädd då det upptäcker nått.
Jaja tur man kan skriva av sig det man behöver ha ur sig iallafall. Lite som att läggs det vid sidan om så det inte blir så tungt att bära på. Bara kämpa på och i morrn ska jag träffa sista biten innan försäljningen av mammas och pappas hem, Home stylisten. Kanske är det därför allt kommer till ytan nu också då det närmar sig att sälja, vem vet? Det är tunga bitar att stå med och jag står emensam med detta också att få det sålt, allt att avveckla sitt barndoms hem fyllt av alla minnen genom åren. Bara det är as tungt. Att aldrig mer kunna gå hem dit där tryggheten och minnena var. Det är så många viktiga bitar som rycks en efter en och det är mentalt tungt och lika där ingen att prata med som förstår.
Näe dags att avsluta ältande för denna dag 😜 Ny dag vi morrn, hoppas värken gett sig lite till och att det går bra i morrn .
Säger godnatt och på återhörande 😚❤
